Stjärnfall På Väg är en novell i 9 kapitel. Den handlar om 17-åriga Marcus vars liv faller samman och tar en dramatisk vändning. I detta kapitel börjar Marcus liv krackelera.
Stjärnfall på väg - Kapitel 2: En dålig dagKapitel 2 – En dålig dagAlarmklockan i andra sidan av rummet började skrika ut sin väckningssång med ett ilsket och högljutt tjut. Marcus hade råkat stänga av radiofunktionen dagen innan. Klockan var 6.30 och Marcus skulle hinna duscha och fixa till sig. Han drog sig upp ur sängen och sprang genom rummet för att komma fram till klockan så fort som möjligt så han skulle slippa höra oljudet längre än nödvändigt. Han plockade fram en handduk ur garderoben och ställde sig i badkaret för att duscha. Vattnet rann nerför honom där han stod under duschmunstyckets strålar och han försökte att inte somna. Han satte balsam i håret och lät det verka medan han lät vattnet massera honom på axlarna, sedan sköljde han av håret och började tvåla in kroppen. Han sträckte sig efter duschmunstycket då han kände fötterna tappa greppet och glida iväg. Han föll som i slow motion, men kunde inget göra. Han kände bröstkorgen slå i badkarskanten med en hög smäll. Vattnet spolade över honom och badrumsgolvet. Duschdraperiet hade slitits loss och han hade en otrolig smärta i revbenen. Han blev så arg att han trots smärtan reste sig upp i det nu tvålinsmorda badkaret, sköljde av sig, vred av duschen, klev ur badkaret och började gråta. Klockan i bilen slog om till 10 då hans mamma svängde in på skolan och lämnade av honom. Ett brutet revben. Så det är alltså så här det känns, och inte ett jävla piss gjorde den där förbannade inkompetenta amatören till doktor, inte ens gipsad har jag blivit, är det så här dom behandlar patienter så tänker jag aldrig mer åka till sjukhuset! Tänkte han medan han ilsket gick in till sitt skåp. Han såg Christoffer och Jonna sitta på en bänk bredvid skåpen så han satte sig bredvid. Varken Christoffer eller Jonna gick i Marcus klass. De gick samma linje, men Christoffer och Jonna gick första året medan han själv hade klarat lidit sig igenom till det andra. Marcus klassade inte Christoffer och Jonna som vänner. De var bara två schyssta personer som försökte bli vän med honom. Men ingen annan hade lyckats bli vän med honom och han visste att Christoffer och Jonna inte heller skulle lyckas. Marcus kände sig utanför och bestämde sig för att hänga in den gigantiska vinterjackan i skåpet. Han hade ont i revbenet men försökte att inte tänka på det. Han stängde skåpet och vände sig om för att säga hej då till dem då han märkte att de hade gått. De hade lämnat honom. Av just den anledningen klassade han dem inte som vänner. För enligt Marcus så gick man inte ifrån sina vänner utan att först säga hej då. Han gick iväg till Studiegården, en form av studierum där personer som låg efter kunde plugga ifred och få hjälp av en särskild lärare. Det var det enda stället där han faktiskt kunde få något skolarbete gjort. Tydligen hade han varit en av få som fått tillgång till möjligheten att få vara där. Detta tvivlade han starkt på då det verkade vara öppet för alla som ville. Kanske handlade det mer om att bara särskilt utvalda fick reda på att det fanns överhuvudtaget. Marcus knackade på dörren till Gunillas kontor. Gunilla var, som det kallades, hans studiestöd. Det var hon som skulle hjälpa honom med sina skoluppgifter då han kom till studiegården. Okej. Ett satirarbete alltså… Vad ska jag då skriva om, tänkte han medan han tuggade på blyertspennan. Marcus gillade inte att skriva för hand och gick in på Gunillas rum för att fråga om en dator. Han hade alltid velat ha en bärbar dator. Känna friheten av att kunna ha en dator med sig överallt. Känslan av att ha en. Känslan då man skriver på tangentbordet på en bärbar dator. Bara vetskapen om att kostnaden för en bärbar dator var något ouppnåeligt för hans familj gjorde det eftersträvansvärt att ha en. Han öppnade väskan med datorn i och plockade försiktigt upp en silverfärgad dator. Jag har en dator, tänkte han då han satt och beundrade den glänsande laptopen. Varsamt, som om den var värd en miljon, klickade han igång datorn och lutade sig tillbaka. Efter att han bitit sönder blyertspennan nästan helt kom han på en idé till satiruppgiften. Han skulle skriva om att vara bisexuell i dagens samhälle. Han skrev fyra rader till och avslutade med sin signatur. Det här satirarbetet skulle få högsta betyg, det visste han. Det var det bästa han någonsin skrivit. Han kände sig fylld med stolthet. Han gick med tunga steg mot bussen. Han kände smärtan i det brutna revbenet och han kände förlusten av sitt arbete som en stor klump i halsen. En klump han tänkte svälja ner då han kom hem. Hem. Lägenheten. Han älskade den lägenheten och det hade han gjort sen de flyttade dit och han för första gången satte sin fot i den. Det var en fristad från världen. Hur illa livet än blev så kunde han alltid åka hem. Det kändes tryggt att veta. Han var så ledsen att han inte brydde sig om att bussen var full och att han blev tvungen att sitta bredvid någon som liknade en uteliggare. Det enda han brydde sig om var att hans arbete hade försvunnit och att det gjorde ont i revbenet. När Marcus kom in genom dörren möttes han av att det stod lådor och saker överallt. Han hängde av sig sin jacka, ställde ner väskan på golvet och gick in till vardagsrummet. Lägenheten de bodde i hade hyrts av Marcus pappa Rickard för att han och systern Maria skulle kunna bo i den tillsammans när de läste på gymnasiet. Själv bodde han sju mil ifrån Östersund i Bräcke. Efter en tid hade hans mamma flyttat in tillsammans med hans andra syster Esmeralda då hon blev vräkt från sin lägenhet för att hon inte betalat hyran upprepade gånger. Marcus lämnade Andrea i sin packning och gick in på sitt rum och startade datorn. Andrea följde efter och kom in i rummet. Bosse var Marias pojkvän, vilken hon åkte till varje helg. Marcus packade ihop sina kläder och hans viktigaste saker i en resväska och började packa ihop resten i flyttlådorna de hade kvar från då de flyttat in. Marcus förstod ingenting. Det kändes som att hela hans värld rasade samman och den klumpen han hade i halsen tidigare hade nu växt till ett enormt klot som han utan framgång försökte svälja ner. När Marcus packat klart lade han sig i sängen, slöt ögonen och började gråta. Han kunde inte stoppa det, tårarna bara rann. Han ville inte flytta, orkade inte med allt det jobbiga. Han ville bara försvinna från alla problem.
Prosa
(Novell)
av
Nico Zasha Kroik
Läst 927 gånger Publicerad 2007-03-09 16:11
|
Nästa text
Föregående Nico Zasha Kroik |