Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Stjärnfall På Väg är en novell i 9 kapitel. Den handlar om 17-åriga Marcus vars liv faller samman och tar en dramatisk vändning. I detta kapitel börjar Marcus liv krackelera.


Stjärnfall på väg - Kapitel 2: En dålig dag

 

Kapitel 2 – En dålig dag

Alarmklockan i andra sidan av rummet började skrika ut sin väckningssång med ett ilsket och högljutt tjut. Marcus hade råkat stänga av radiofunktionen dagen innan. Klockan var 6.30 och Marcus skulle hinna duscha och fixa till sig. Han drog sig upp ur sängen och sprang genom rummet för att komma fram till klockan så fort som möjligt så han skulle slippa höra oljudet längre än nödvändigt. Han plockade fram en handduk ur garderoben och ställde sig i badkaret för att duscha.

Vattnet rann nerför honom där han stod under duschmunstyckets strålar och han försökte att inte somna. Han satte balsam i håret och lät det verka medan han lät vattnet massera honom på axlarna, sedan sköljde han av håret och började tvåla in kroppen. Han sträckte sig efter duschmunstycket då han kände fötterna tappa greppet och glida iväg. Han föll som i slow motion, men kunde inget göra. Han kände bröstkorgen slå i badkarskanten med en hög smäll. Vattnet spolade över honom och badrumsgolvet. Duschdraperiet hade slitits loss och han hade en otrolig smärta i revbenen. Han blev så arg att han trots smärtan reste sig upp i det nu tvålinsmorda badkaret, sköljde av sig, vred av duschen, klev ur badkaret och började gråta.

Klockan i bilen slog om till 10 då hans mamma svängde in på skolan och lämnade av honom. Ett brutet revben. Så det är alltså så här det känns, och inte ett jävla piss gjorde den där förbannade inkompetenta amatören till doktor, inte ens gipsad har jag blivit, är det så här dom behandlar patienter så tänker jag aldrig mer åka till sjukhuset! Tänkte han medan han ilsket gick in till sitt skåp.

Han såg Christoffer och Jonna sitta på en bänk bredvid skåpen så han satte sig bredvid.
- Hej, sa Jonna glatt. Jonna var likt Felix, den typen som alltid log och var glad. 
- Tja, svarade Marcus medan Christoffer bara satt och kollade konstigt på honom, som om han var sur, men Marcus brydde sig inte för han visste att det ändå bara var på skämt.

Varken Christoffer eller Jonna gick i Marcus klass. De gick samma linje, men Christoffer och Jonna gick första året medan han själv hade klarat lidit sig igenom till det andra. Marcus klassade inte Christoffer och Jonna som vänner. De var bara två schyssta personer som försökte bli vän med honom. Men ingen annan hade lyckats bli vän med honom och han visste att Christoffer och Jonna inte heller skulle lyckas. 
- Vad har vi för ämne nu? Frågade Christoffer och tittade på Jonna. 
- Svenska med Lisbet, klockan 10.25… Oj vilken snygging, sa Jonna och spanade in en kille som kom gående.
- Meh, han var ju inge snygg ju, påpekade Christoffer.

Marcus kände sig utanför och bestämde sig för att hänga in den gigantiska vinterjackan i skåpet. Han hade ont i revbenet men försökte att inte tänka på det. Han stängde skåpet och vände sig om för att säga hej då till dem då han märkte att de hade gått. De hade lämnat honom. Av just den anledningen klassade han dem inte som vänner. För enligt Marcus så gick man inte ifrån sina vänner utan att först säga hej då.

Han gick iväg till Studiegården, en form av studierum där personer som låg efter kunde plugga ifred och få hjälp av en särskild lärare. Det var det enda stället där han faktiskt kunde få något skolarbete gjort. Tydligen hade han varit en av få som fått tillgång till möjligheten att få vara där. Detta tvivlade han starkt på då det verkade vara öppet för alla som ville. Kanske handlade det mer om att bara särskilt utvalda fick reda på att det fanns överhuvudtaget.

Marcus knackade på dörren till Gunillas kontor. Gunilla var, som det kallades, hans studiestöd. Det var hon som skulle hjälpa honom med sina skoluppgifter då han kom till studiegården.
- Hej Marcus, sa Gunilla och log stort mot honom. 
- Hejsan, nu är jag här, svarade han och drog av sig sin tunga ryggsäck. 
- Ja, ska vi sätta oss här borta kanske? Frågade hon och utan att vänta på svar började hon gå iväg till ett tomt bord. 
- Vad har du för arbeten att göra? Fortsatte hon och började anteckna i ett kollegieblock. 
- Jag har typ alla arbeten att göra… Jag skulle kunna börja skriva det här svensk-arbetet: Satir. Men det skulle ha varit inne för längesen så det kanske Lisbet inte godkänner nu. 
- Nej, men bättre sent än aldrig. Gör det satirarbetet du så kommer jag hit och tittar till dig då och då, sa Gunilla hurtigt och gick tillbaka till sitt kontor.

Okej. Ett satirarbete alltså… Vad ska jag då skriva om, tänkte han medan han tuggade på blyertspennan. Marcus gillade inte att skriva för hand och gick in på Gunillas rum för att fråga om en dator.
- Finns det ingen dator att låna? 
- Jo, det finns bärbara i ett skåp där borta, eller menar du att låna just nu? Frågade Gunilla och reste sig upp.
- Vadå, kan man låna dem längre eller? Frågade han som om det var det dummaste han hört. 
- Ja, du kan låna en dator i upp till en månad. fortsatte hon och öppnade skåpet.
- Ja, men då vill jag väl låna den länge då, sa han och sken upp i ett stort leende.

Han hade alltid velat ha en bärbar dator. Känna friheten av att kunna ha en dator med sig överallt. Känslan av att ha en. Känslan då man skriver på tangentbordet på en bärbar dator. Bara vetskapen om att kostnaden för en bärbar dator var något ouppnåeligt för hans familj gjorde det eftersträvansvärt att ha en.
- Okej, då får du skriva under här och här, sa hon och pekade på ett papper hon lagt fram. 
- Inga problem, svarade Marcus och skrev snabbt dit sitt namn på båda ställena. 
- Var det något mer du undrade över? Frågade Gunilla medan hon låste skåpet. 
- Nej, det var bara det. Jag går och sätter mig och skriver, sa han och gick tillbaka till bordet med datorn.

Han öppnade väskan med datorn i och plockade försiktigt upp en silverfärgad dator. Jag har en dator, tänkte han då han satt och beundrade den glänsande laptopen. Varsamt, som om den var värd en miljon, klickade han igång datorn och lutade sig tillbaka.

Efter att han bitit sönder blyertspennan nästan helt kom han på en idé till satiruppgiften. Han skulle skriva om att vara bisexuell i dagens samhälle. 
- Hur går det Marcus? Frågade Gunilla. Det hade gått flera timmar sen Marcus kommit och hon skulle snart gå hem för dagen. 
- Det går jättebra! Jag är alldeles strax klar, svarade Marcus utan att sluta skriva. 
- Okej, jag är inne på mitt kontor en stund till då, men sen går jag och då måste jag tyvärr låsa här, sa Gunilla och gick iväg till sitt kontor.

Han skrev fyra rader till och avslutade med sin signatur. Det här satirarbetet skulle få högsta betyg, det visste han. Det var det bästa han någonsin skrivit. Han kände sig fylld med stolthet. 
- Nu måste jag faktiskt gå, sa Gunilla som precis kom ut ur sitt rum.
- Ja, jag ska spara det nu, sa Marcus och klickade spara, men då stängdes skrivprogrammet ned och en liten ruta kom upp; Microsoft Word har stött på problem och har avslutats. Marcus kunde inte tro det. Flera timmars arbete försvann mitt framför ögonen på honom. Han bara satt och stirrade in i skärmen på den dator som alldeles nyss hade varit lösningen på alla hans skolproblem och som nu hade förrått honom.
- Är du klar snart? Frågade Gunilla och började släcka lamporna i rummet. 
- Ja… Jag är klar, svarade Marcus uppgivet, packade ner datorn och lämnade rummet utan att säga ett enda ord.

Han gick med tunga steg mot bussen. Han kände smärtan i det brutna revbenet och han kände förlusten av sitt arbete som en stor klump i halsen. En klump han tänkte svälja ner då han kom hem. Hem. Lägenheten. Han älskade den lägenheten och det hade han gjort sen de flyttade dit och han för första gången satte sin fot i den. Det var en fristad från världen. Hur illa livet än blev så kunde han alltid åka hem. Det kändes tryggt att veta. Han var så ledsen att han inte brydde sig om att bussen var full och att han blev tvungen att sitta bredvid någon som liknade en uteliggare. Det enda han brydde sig om var att hans arbete hade försvunnit och att det gjorde ont i revbenet. När Marcus kom in genom dörren möttes han av att det stod lådor och saker överallt. Han hängde av sig sin jacka, ställde ner väskan på golvet och gick in till vardagsrummet.
- Vad är det som händer? Frågade han sin mamma Andrea som höll på att packa i en låda.
- Vi måste flytta därför att vi blivit vräkta, svarade hon.
- Men vadå, har du aldrig hört talas om uppsägningstid? Frågade Marcus med ännu fler frågor bubblade inom honom.
- Jo, men Östersundsbostäder har snirklat sig runt det och vi ska lämna in nyckeln imorgon klockan 12, fortsatte hans mamma upplysa honom med.
- Jaha, så varför?
- Tydligen så sa din pappa till dem att han inte bodde här och han får tydligen inte vara skriven på en lägenhet han inte bor i. Det är så typiskt Rickard att inte kunna hålla tyst.

Lägenheten de bodde i hade hyrts av Marcus pappa Rickard för att han och systern Maria skulle kunna bo i den tillsammans när de läste på gymnasiet. Själv bodde han sju mil ifrån Östersund i Bräcke. Efter en tid hade hans mamma flyttat in tillsammans med hans andra syster Esmeralda då hon blev vräkt från sin lägenhet för att hon inte betalat hyran upprepade gånger. Marcus lämnade Andrea i sin packning och gick in på sitt rum och startade datorn. Andrea följde efter och kom in i rummet. 
- Du måste ju packa! Det är ju inte mycket tid kvar, sa hon och började plocka upp kläder som låg utslängda på golvet. 
- Vart är det meningen att vi ska bo då? Frågade Marcus.
- Maria åker ju till Bosse och du får väl åka till Bräcke. Jag och Esmeralda vet jag inte ännu, sa Andrea och lämnade rummet.

Bosse var Marias pojkvän, vilken hon åkte till varje helg. Marcus packade ihop sina kläder och hans viktigaste saker i en resväska och började packa ihop resten i flyttlådorna de hade kvar från då de flyttat in. Marcus förstod ingenting. Det kändes som att hela hans värld rasade samman och den klumpen han hade i halsen tidigare hade nu växt till ett enormt klot som han utan framgång försökte svälja ner. När Marcus packat klart lade han sig i sängen, slöt ögonen och började gråta. Han kunde inte stoppa det, tårarna bara rann. Han ville inte flytta, orkade inte med allt det jobbiga. Han ville bara försvinna från alla problem.




Prosa (Novell) av Nico Zasha Kroik
Läst 927 gånger
Publicerad 2007-03-09 16:11



Bookmark and Share


    Skymningens Miia
Att ett liv kan bli så eländigt!!
En stor medlidsamhet väcks i mig när jag läser detta kapitel, för det verkar så eländigt så att jag förstår det kan kommer att göra senare...
Jag skulle inte heller överleva det
2007-03-09
  > Nästa text
< Föregående

Nico Zasha Kroik
Nico Zasha Kroik