Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Älskade poet

Vi är samlade för att ta avsked av Jonas Berglund och överlämna honom i Guds händer.

Hur tar jag avsked på bästa sätt? Hur säger jag hejdå till dig som jag älskar, med vetskapen om att vi aldrig kommer att träffas mer? Känslan av att inte veta hur, fyller hela kroppen. Att du är död, förenklar heller inte saken. Jag vill bara gå fram till dig och viska att jag älskar dig. Men så kan jag ju inte göra. Det skulle väcka för stor uppmärksamhet. Istället får gråten ett övertag när jag vet att de sista orden jag sa till dig mestadels var svordomar.

Nu står din barndomsvän framme vid kistan och berättar om sitt bästa minne av dig. Kan du höra honom? Kan du höra hur hans röst skär sig när han berättar om hur ni pallade äpplen för första gången? Hur du älskade utmaningar? Ni skulle alltid tävla, vad det än gällde. Det kunde vara allt från att äta maskar till att lägga på telefonluren först. Utmaningar var ditt liv, och alla trodde att det även skulle bli din död.

Av jord har du kommit

Minns du första gången vi träffades? Jag satt försjunken i tankar på ett café och väntade på en kompis, när jag rycktes tillbaka till verkligheten av en hand som viftade framför mig. Av det ivriga vinkandet kunde jag gissa att du hade försökt få kontakt med mig en stund. Blekröda rosor färgade mina kinder. Framför mig stod en snygg kille och log.
- Förlåt, vad sa du? frågade jag och försökte le tillbaka.
- Jag undrade om jag kunde sitta här med dig?
Jag måste ha sett frågande ut för du visade med en gest ut mot lokalen att det var fullt överallt. Nickandes försökte jag att fixa till mitt ostyriga hår. Det gick några långa sekunder då vi hade kunnat skära luften med kniv, men till slut bröt vi samtidigt tystnaden. Med ett skratt sa du att jag fick börja med att berätta vad jag hade tänkt säga. Den spända stämningen tonade stilla bort och en bekantskap började gro. Tiden gick så fort. Vi pratade om allt och ingenting. Vi diskuterade om det var rätt att man inte fick ha keps på sig när det var lektion. Du berättade om den gången när du råkade spotta en lärare i ansiktet. Jag skrattade så att mascaran rann, aldrig har jag haft så roligt med någon jag bara känt i en kvart. I den stunden kom min vän. Förvånat tog hon några steg mot vårat bord och du förstod att det var min kompis som kommit.
- Då är det väl dags för mig att gå. Vi ses, Moa! Sedan var du borta. Min vän stirrade på mig.
- Vem var den där snyggingen?
- Jag vet inte, svarade jag. Men en sak visste jag: Du kände till mitt namn.

Jord skall du åter bli

Jag kan fortfarande skynda mig hem från skolan för att kunna ringa dig och höra din röst. Stenen i hjärtat växer och väger plötsligt ett ton när jag kommer ihåg att du inte finns där på andra sidan telefonlinjen. I drömmarna däremot finns du fortfarande kvar. Leende med kameran i högsta hugg, för att kunna fånga ögonblicket och bevara det till senare tillfällen. Precis så sa du.
- Kameran tar ögonblick.
Jag förstod det aldrig, jag tyckte att ögonblick bara kunde upplevas. Nu ångrar jag det. Jag skulle ge allt för att kunna återuppleva ett ögonblick med dig. Men det är konstigt, hur många kort som än har tagits med kameran, så finns du inte med på ett enda av dem.

Men det var inte alltid en dans på rosor att vara tillsammans med dig. Det fanns många saker jag irriterade mig på.  Ditt sätt att knäcka fingrarna innan du skulle göra något som du varit nervös inför. Att du aldrig hängde upp jackan utan bara slängde den över en stol. Att du alltid var tvungen att sitta på höger sida i bussen. Det var småsaker som du gjorde omedvetet, men det var så fruktansvärt irriterande just då. Nu i efterhand bleknar de bort i glansen av alla fina stunder vi haft tillsammans.

Jesus Kristus, vår frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen

Systern din, håller ett vitt ark i sin darrande hand. Med förvånande stark röst läser hon stilla en dikt som du skrev bara någon dag innan olyckan inträffade.

Andetagen avslöjar mig

Jag andas
jag andas frusna andetag

Kalla leenden ler
lyckas inte tina upp minnesbilden
av frostiga tårar

Mina andetag
överröstar inte ljudet
från avundsjukans mörker

Nedkyld dimma
döljer inte mina konturer
hur jag än klär mig i vitt

Jag andas
Jag andas, därför finns jag

 

Ge honom, o Herre, din frid

Ser du den svartklädda kvinnan i bänkraden längst bak? Jag tror att hennes tårar är de tyngsta som faller i denna stund. Hennes hopkrupna kropp berättar viskande att minnena finns kvar lika verkliga som verkligheten själv. En biltur hem från jobbet, förändrade hennes karaktär från professionell affärskvinna till en skygg äldre dam med rynkor av skuld. Men det är ingen som beskyller henne. Jag tror inte att du gör det heller. Det var bara ödet som var ute och lekte en mörk kväll i november. Det tog hjälp av trasiga gatlyktor, hög musik i dina hörlurar, bråkiga barn i baksätet och en trött mamma. Hon såg dig inte, du hörde inte bilen och hon vände sig om för att tillrättavisa barnen. Det var endast en slump, men det fick ett förödande resultat.

Låt ditt eviga ljus, lysa för honom

Du hade en dröm om att beröra människor med det du skrev. Jag vet att din dröm gick i uppfyllelse, även om det inte var på det sätt som du hoppats. Det var inte dina dikter som skakade om människors tankar, utan din död. Jag och alla runt omkring dig fick en påminnelse om att det inte är vi som bestämmer hur våra liv kommer att se ut i framtiden. Det enda vi kan styra är hur vi lever här och nu.

Amen

 




Prosa (Novell) av aPorcupine
Läst 1537 gånger och applåderad av 29 personer
Utvald text
Publicerad 2007-03-09 19:01



Bookmark and Share


    Skymten
Du är en starkt kännande och iakttagande människa då du lyckas fånga allt det väsentliga i ett sammanfattande stycke som detta. Jag tänkte inte läsa det alls då jag såg att det handlade om begravning och sorg efter en närstående. Få människor kan beskriva detta utan schabloner. Jag läste sedan några rader och kände genast att jag måste läsa allt. Hoppas det hjälper dig i livet att du kan uttrycka dina upplevelser så tydligt. Det brukar vara bättre än att gömma det inom sig.
2012-02-18

    ej medlem längre
Enormt berörande text.
2011-09-29

  Msann
Jättevackert och berörande! Du lyckas på ett väldigt fint sätt berätta hur mycket denna person betytt!
2011-09-26

  LassO
Oj är det en sann berättelse? Den berör i alla fall, ända in i roten av hjärtat... fantastiskt skrivet
2011-02-28

  Rosen VIP
vilken fängslande text...
uppbyggnaden tilltalar mig mycket
den i berättande ton och den poetiskt utformade...
gillas
väl vald sin stjärna!
2010-12-17

  aol VIP
följde rad eftr rad som paralyserad, så sorgset ruggigt slumpen kan styra ett liv, gråter,
2010-08-21

  Staffan Welroos VIP
fantastiskt välskriven. den borrar sig in under huden. bokmärke och en stor rungande applåd.
2010-04-12

    Herr Ångest
Mycket bra skriven!

Man sitter som fastklistrad framför skärmen. Upplägget är som taget från teve, nuet och begravningen som vävs ihop med fint beskrivna minnen och ett stilsäkert språk.

Det går helt enkelt inte att undgå att bli berörd av denna.
2009-12-23

  Lennart Bång
aj...vad fruktansvärt ont denna gör. så vackert och så oändligt sorgset. känns nästan fel att kommentera den, för hur gör man egentligen det. omöjligt
2009-11-15

    leelee
Vilken fantastisk, vacker text! Så vackert skriven.
2009-11-03

  HerrGlad
hemskt hemskt fint.
2009-09-27

    eva m h
Mycket fint och berörande skrivet
2009-09-27

  Mr Lindemann VIP
Mycket berörande text. inledningen gör att jag faller direkt. En text som är realistisk och inte väjer för det svåra, därför så bra återgivet, det som eventuellt är självupplevt. Vad den är är, så är den gripande och den når ändå fram till mig som läser den. Samt flera än mig, tror jag.
2009-09-26

  RiJoKu
Helt klart en vinnartext, den är inte lika överdrivet sorglig som många andra liknande texter kan vara, vilket du vinner på, du behöver inte förmedla mer än så här, man förstår ändå och kan inte hjälpa att man tycker så synd om dig...

Lyckat!
2007-07-24

  Marita Persson
Mycket bra upplägg, att varva begravningen med minnen. Mycket medryckande, brukar sluta läsa när jag upptäcker att texten är längre än några rader, men den här läste jag till slut!
2007-07-13

  Novemberflickan
Du får det att låta så vackert ylva men samtidigt så sorgligt
2007-06-24

  Novemberflickan
ylva du är ju helt fantastisk på att skriva:D<3
2007-05-27

    pladask
oh. fängslande. jag vill också ha fullsatta cafén så att man får dela bord.
2007-04-30

    mental istid
brutalt vacker
2007-04-25

    ej medlem längre
shit...blev tagen redan i första stycket, sedan kom rysningarna tätt och det finns så mkt känsla i denhär att jag kommer gå o tänka på denna hela kvällen. Dels för att jag kanske kännde igen tankarna, dels för att jag känner saknaden. Hur som helst så vill jag bara säga tack för att jag fick chansen att läsa detta, Riktigt bra, framförallt känsla...
2007-04-12

  Childlike Wild
denna texten högg tag i mig, verkligen. Vackert
Amen
2007-03-21

    _hanna_
helt underbar! <3
2007-03-19

  hawkeye
Är inte mycket för noveller normalt, men fann denna mycket läsvärd.
2007-03-11

  Silverprinsen.
så otroligt välbearbetad text, den gör ont att läsa. Visst du det? -riktigt ont gör den! ´rakt in i hjärtat, som ödets spjut
2007-03-11

  Mangal
Rakt in i hjärtat.
2007-03-10

  Elina Källman
ååh, Ylva jag gråter.
och jag kan inte rå för det.
så sorligt, så sant, så bra, så hemskt.
så fruktansvärt.

får mig att tänka på hanna.

du är otroligt bra
2007-03-09
  > Nästa text
< Föregående

aPorcupine
aPorcupine