Älskade poetVi är samlade för att ta avsked av Jonas Berglund och överlämna honom i Guds händer. Hur tar jag avsked på bästa sätt? Hur säger jag hejdå till dig som jag älskar, med vetskapen om att vi aldrig kommer att träffas mer? Känslan av att inte veta hur, fyller hela kroppen. Att du är död, förenklar heller inte saken. Jag vill bara gå fram till dig och viska att jag älskar dig. Men så kan jag ju inte göra. Det skulle väcka för stor uppmärksamhet. Istället får gråten ett övertag när jag vet att de sista orden jag sa till dig mestadels var svordomar. Nu står din barndomsvän framme vid kistan och berättar om sitt bästa minne av dig. Kan du höra honom? Kan du höra hur hans röst skär sig när han berättar om hur ni pallade äpplen för första gången? Hur du älskade utmaningar? Ni skulle alltid tävla, vad det än gällde. Det kunde vara allt från att äta maskar till att lägga på telefonluren först. Utmaningar var ditt liv, och alla trodde att det även skulle bli din död. Av jord har du kommit Minns du första gången vi träffades? Jag satt försjunken i tankar på ett café och väntade på en kompis, när jag rycktes tillbaka till verkligheten av en hand som viftade framför mig. Av det ivriga vinkandet kunde jag gissa att du hade försökt få kontakt med mig en stund. Blekröda rosor färgade mina kinder. Framför mig stod en snygg kille och log. Jord skall du åter bli Jag kan fortfarande skynda mig hem från skolan för att kunna ringa dig och höra din röst. Stenen i hjärtat växer och väger plötsligt ett ton när jag kommer ihåg att du inte finns där på andra sidan telefonlinjen. I drömmarna däremot finns du fortfarande kvar. Leende med kameran i högsta hugg, för att kunna fånga ögonblicket och bevara det till senare tillfällen. Precis så sa du. Men det var inte alltid en dans på rosor att vara tillsammans med dig. Det fanns många saker jag irriterade mig på. Ditt sätt att knäcka fingrarna innan du skulle göra något som du varit nervös inför. Att du aldrig hängde upp jackan utan bara slängde den över en stol. Att du alltid var tvungen att sitta på höger sida i bussen. Det var småsaker som du gjorde omedvetet, men det var så fruktansvärt irriterande just då. Nu i efterhand bleknar de bort i glansen av alla fina stunder vi haft tillsammans. Jesus Kristus, vår frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen Systern din, håller ett vitt ark i sin darrande hand. Med förvånande stark röst läser hon stilla en dikt som du skrev bara någon dag innan olyckan inträffade. Andetagen avslöjar mig Jag andas Mina andetag Nedkyld dimma Jag andas
Ge honom, o Herre, din frid Ser du den svartklädda kvinnan i bänkraden längst bak? Jag tror att hennes tårar är de tyngsta som faller i denna stund. Hennes hopkrupna kropp berättar viskande att minnena finns kvar lika verkliga som verkligheten själv. En biltur hem från jobbet, förändrade hennes karaktär från professionell affärskvinna till en skygg äldre dam med rynkor av skuld. Men det är ingen som beskyller henne. Jag tror inte att du gör det heller. Det var bara ödet som var ute och lekte en mörk kväll i november. Det tog hjälp av trasiga gatlyktor, hög musik i dina hörlurar, bråkiga barn i baksätet och en trött mamma. Hon såg dig inte, du hörde inte bilen och hon vände sig om för att tillrättavisa barnen. Det var endast en slump, men det fick ett förödande resultat. Låt ditt eviga ljus, lysa för honom Du hade en dröm om att beröra människor med det du skrev. Jag vet att din dröm gick i uppfyllelse, även om det inte var på det sätt som du hoppats. Det var inte dina dikter som skakade om människors tankar, utan din död. Jag och alla runt omkring dig fick en påminnelse om att det inte är vi som bestämmer hur våra liv kommer att se ut i framtiden. Det enda vi kan styra är hur vi lever här och nu. Amen
Prosa
(Novell)
av
aPorcupine
Läst 1631 gånger och applåderad av 29 personer Utvald text Publicerad 2007-03-09 19:01
|
Nästa text
Föregående aPorcupine |