I en stad där för många drömmar redan krossats, där för många liv redan spillts, står en tonårspojke med slutna ögon och en iskall hand på det tjocka broräcket. En vintervind slår honom i ansiktet och kanske för att det är så kallt där han står, kanske därför, så faller en tår från ögonen. Eller kanske inte. Det vet ingen annan än pojken. Bilar kör förbi i en alldeles för hög hastighet och stänker grå slask snö på de säckiga jeansen som han bär. Gamla tanter med ylle mössor och rullatorer går långsamt förbi honom över bron då och då. Han öppnar ögonen och ser ut på staden från bron. Vattnet strömmar vilt och ett tunt lager is ligger längs kanterna på älven. Bruna ögon ser från träd till träd. De är blanka. Ögonen. Och ytterliggare en tår faller ner. Kanske för att det är kallt, kanske inte. Tonårspojkar får inte gråta. Det står i lagen. Under att flickor inte får klä sig utmanande och om de gör de och blir våldtagna får de skylla sig själva. Typ så verkar det stå skrivet i lagen. Han suckar djupt och vänder sig om och går bort mot trappan som leder ner till gångstigen runt älven. Går ner långsamt och kommer närmare det vilda vattnet. Sen landar han på fuktig jord, med snö runtikring och lite gamla ruttna löv. Benen styr sig själva och går längs den breda stigen. Passerar stället där man trodde det spökade när man var liten. Händerna djupt ner i fickorna, huvudet med en blond kalufs riktad utåt mot vattnet. Solen som inte lyser mera. Som är gömd bland moln. Och det är mars, vinter mars. Tonårspojken undrar om inte våren ska komma snart, värma upp den frysta staden lite, värma upp honom? Få isen att försvinna, både den runt älven och den runt honom. Han stannar och lutar sig mot ett mindre broräcke på en mindre bro som ligger längs stigen. Får syn på det. Ett hjärta på handen. I bläck. Det är litet, men det syns, och det skriker verkligen ut sin betydelse. Det har inte gått bort. Trots att det var flera dagar sen som det ritades dit. Han har en jeansjacka på sig, fast det är så kallt. Men det gör honom inget att det är kallt. För hela tonårspojken är kall, på insidan, på utsidan, överallt nu för tiden. Inte för några dagar sedan, men nu. En del kanske vet varför, men förstår ändå inte. Kan det göra så ont? Svar, ja det kan det. Tonårspojken vet. Han vet verkligen, det gör ont. Det är som att få en kniv i hjärtat, att bli knockad, att få en död själ i en halv död kropp. För själen dör verkligen, så ont gör det ibland. I honom i alla fall. Tårar rinner inte på utsidan. Inte nu. Men på insidan forsar de ner, som floder.

*

Floder längs kinder som
Konstant rinner
Neråt
För att
Klumpa ihop sig
Och droppa ner som
Tårar

*

Han känner hur mobilen vibrerar i fickan, som om han fått ett sms, men han kollar inte. Vill bara vara själv en stund. Med sorgen, det onda inom honom. Han vet att kompisarna vill hans bästa, de försöker göra honom glad och på något sätt trösta. Men de förstår ändå inte, hur ont det verkligen gör. Han sparkar ner lite grus från minibron med ett par slitna gympadojor. Det ploppar när stenarna landar i vattnet. Några änder simmar längre bort. De är många, en stor grupp, som stöttar och hjälper varandra. Och bråkar också säkert. Som i en familj. Tonårspojken följer dem med blicken till de bruna ögonen hamnar någon annanstans. Två vita knölsvanar simmar tillsammans ännu längre bort. Är det inte dem som håller ihop hela livet? Jo. Varför är det inte så med alla djur, och människor? En hop ungar blir plötsligt synliga bakom föräldrarna. Han försöker räkna dem. Fem, sex, sju. Åtta är det. En stor lycklig familj. Han tittar ner, vill inte se mer. Inte fler lyckliga ting, det krossar honom bara ännu mer. Ett hjärta på handen. Ritat med svart bläck. Ett litet hjärta. Som vägrar försvinna, hur många gånger han än tvättar händerna. Stoppar ner händerna i fickorna igen. Ska gå ifrån när han känner något i ena fickan. Något underligt, som han inte brukar känna. Det är ingen tändare, han har slutat röka, även om han bara gjorde det två gånger. Det är inte pengar. Det är något annorlunda. Försiktigt drar han upp det. Ett halsband. Med rosa, vita och lila pärlor. Hennes. Hans ögon ser förhäxat på det. Hennes, hennes, hennes. Varför har han det? Just ja… Hon gav det ju till honom för någon vecka sedan.

Glöm inte bort mig

Hur skulle han kunna glömma henne? Någonsin? Hennes ögon hade allvarligt tittat på honom som om hon verkligen menade det.

Jag kommer aldrig att glömma dig

Han hade menat det lika starkt som hon menade det hon sagt. De hade slagit armarna om varandra, de hade lovat att aldrig glömma varandra. Aldrig. Men de glömde bort att lova att aldrig skiljas åt. Så det hände ändå, det som inte fick hända. Och de går båda med ont i hjärtat, med ånger, med saknad. Men han vet att det går inte, de kommer inte hitta tillbaka till varandra. Det är för sent nu. Han kramar halsbandet hårt i handen. Tar sats som för att kasta det ut i vattnet. Men hejdar sig själv. Ser på det. Minnen behövs. Tonårspojken kramar det hårt i handen igen och vänder sig om och börjar gå, hemåt. Tillbaka mot trappan.

Minnen behövs.