Världen var aldrig min att äga.

Jag hade aldrig lika mycket rätt till att andas,
aldrig lika mycket rätt
att yttra mig.
(Att leva.)

”Det var din naivitet som sänkte dig,
sötnos,
att du trodde att världen faktiskt
var till för dig.”
Det var mitt fel, alltihop.
(såklart)
Det var ju jag som trodde
på jämnlikheten.

Jag tittade utanför ramen
och jag såg inte längre på världen
med slutna ögon.
(Jag gick aldrig med rak rygg efter det
för världen knäckte mig totalt.)

Världen som inte var till för mig
kunde ändå kontrollera mig
fullt ut.
Och det frustrerar.
Jag var en marionettdocka
i samhällets dockteater.
Oförmögen att slita mig loss.

Jag hade aldrig lika mycket rätt till luften
för jag var inte idealbarnet de sökte.

Livet var inte mitt att leva.