jag ser spåret
och löven
som virvlar och leker
i vinddraget efter tåget

jag ser jag dig vinka
och försvinna
till en prick som sakta löses upp

som om du var död,
som om du inte fanns
lika overkligt som att tåget krymper och krymper,
lika overklig är känslan av att inte ha dig här

spåret och löven och din hand genom fönstret
som en sorglig film som
aldrig tar slut

handen i min ficka
kramar sönder ditt foto

dina löften var lika tunna som ditt fotografi
gick sönder lika lätt

och nu ligger fotot på dig
i en papperskorg
och dina löften är som bortblåsta
i vinddraget efter tåget…