Där står jag handfallen och handlöst förfallande
trippar efter ut ur rummet som ett blygt bihang
signalerna måsta vara otydliga
och jag som sänder och sänder
jag förstår inte varför ingen vill ta emot
för jag vill att du ser mig i ögonen
men blicken passerar över huvudet
ni två pratar
instämmer, synkar i samklang
vad är det som förenar er och stänger ute
en annan som liknar er

jag nickar, vill också få instämma
vill räknas
ni går åt samma håll
jag står kvar
som ett kraschlandat Ufo
ni såg mig inte
eller valde att inte ta notis om min närvaro
innan ni tillsammans flöt iväg som ett

ibland undrar jag om det faktiskt är så att jag
blir osynlig på riktigt
ett spöke som ingen ser
där på matikum, i salar och korridorer
som fylls av levande röster
min hålls sluten

jag satte mig ner på en tygsoffa och grät öppet
ingen ser ju ändå
och mycket riktigt märkte ingen
för ingen har tid att ödsla på ingen
och tänker kanske att alla har någon
men jag har ingen här

fick tvinga mig kvar i byggnaden
slå ihjäl impulsen att fly för livet
ut och bort från ångestlågt tak
lågt i tak även i mig
sammanpressad, näst intill tillintetgjord

och det var allt tur att jag valde att fäkta idag
trots att tjurarnas horn tycktes glänsa overkligt spetsiga
för du sänkte min gard inför mänskligeten
Fernando, du
utan att ana hur mycket du hjälpte mig
genom att vara accepterande, argentinsk och
framförallt mänsklig

du bryter mot normen på Institutionen
du platsar inte här bland robotarna

te doy mis gracias en el secreto