- Jag ser solen och havet glittra i dina ögon, sa hon. Och dagarna utan dig, allt jag ser.. allt är liksom du.
- Jaha, sa han, och lättade taget om gitarrhalsen för några sekunder, medan han såg in i hennes.
- Ja, jag ser skogen och jorden i dina.
- Hm.
De sippade kaffe och tuggade tyst kanelbulle medan en tunn strimma vårsol sökte sig in genom ett smutsigt köksfönster.
- Man borde ta vara på det här.. på våren alltså. Ta en promenad kanske..? Hon sökte kontakt. Fick ingen. Inget svar. Försjunken i gitarren. Spröda toner och flinka fingrar fyllde hennes huvud för ett ögonblick. Hon harklade sig. Samlade smulor med en välmanikyrerad fingertopp. Kisade mot honom. Ville inget hellre än att borsta bort smulorna ur hans mustasch men, nej.
- Vad är det du spelar?
- ..va? Nej. Inget. Jag vet inte.
Tystnad igen. Hon kom att tänka på SATC. Det där avsnittet där Carrie träffade en komplicerad jazzmusiker, som spelade på henne. Det var så hon ville säga. Nej, inte säga, skrika. Skrika högt och starkt, så att orden skulle fylla varje millimeter av lägenheten, mota bort den där helvetiska tystnaden för alltid. SPELA PÅ MIG!!! Men det gjorde hon inte. Istället bröt hon tystnaden med ett
- Näe.. he.
Hon tog sin kopp, gick till diskbänken och sköljde ur den med ljummet vatten. Lät kranen stå och rinna ett tag tills vattnet var så kallt att det skulle pigga upp både kropp och tankar. Drack tre djupa klunkar, ställde ner koppen med en smäll. Gitarrtonerna svävade fortfarande i rummet. Gamla välbekanta melodislingor blandades med nya som hon inte hunnit lära känna ännu. Hon såg ut genom fönstret. Såg vägen som slingrade sig förbi björkdungen, grannvillan och en röd liten barncykel som låg slängd i diket. Smutsiga snödrivor ramade in den torra asfalten. Gitarren bakom hennes rygg hade tystnat.
- Jag visste ju inte att det skulle bli såhär. Hans röst trevade sig genom en tjock massa av tystnad, luft och damm ända fram till hennes öron. Jag.. jag trodde.. jag visste inte.
- Visste vadå. Hon pratade mest för sig själv. Ryggtavlan plötsligt hård och obeveklig mot honom. Det fanns väl inget att veta egentligen. Hur som helst är det väl viktigast att du trivs och.. sådär.
Han knäppte tankfullt på E-strängen. Sökte hennes gråbruna med sina blåguldiga, men fick bara rygg, nacke, hår.
- Jag hatar när du blir såhär tyst, suckade hon. Ögonen dimmiga av tårar han aldrig skulle få se.
- ..Mm.
- ...
- Men alltså.. hur blir det nu då? Så här kan vi ju hur som helst inte hålla på.. väl? Han strök bekymrat handen med vackra gitarrfingrarna över släta pannan, genom rufsiga håret. Hon kunde känna det, såg det framför sig lika tydligt som alltid annars. Hon hade svårt att andas där hon stod, två kroppsliga meter men minst 30 känslomässiga mil ifrån honom. Iakttog hur dammkorn dansade i solljuset, sakta singlade ner mot golvet. Mot stillheten.
Hon drog djupa andetaget, vände sig om, kopplade hans blick, tvingade fram leendet.
- Blir? Jaa, det blir väl.. bra. Det blir nog fint tillslut.
Han slappnade av lite. Hon såg hur han sänkte axlarna, hur fingrarna sökte sig till greppbrädan igen.
- Mm. Det blir det nog. Leendet smög fram, glittrade lite försiktigt i blåguldet, slog henne med kraft i magen.
- Ja.
Tystnaden gav henne kväljningar. Den sökte sig in i henne och raderade allt annat. Gitarrtonerna räckte inte för att bryta den - hon behövde röster, ord. Hans röst, hans ord. Svart och tomt. Hela hon, hela han, hela köket, hela lägenheten, hela staden. Hela hennes värld var plötsligt svart och tom. Ingen sol, inget hav, ingenting.
- Ja, jag ska ta och gå hemåt igen. Men den där halsduken..
- Ute på hatthyllan.
- Ja, just det.
- Mm.. ja. Jag åker ju imorgon så.. så vi ses väl inte mer, kanske. På ett tag, alltså.
- Ja. Ja, men ha det bra och.. sådär. Det var mest det jag ville säga. Det var typ därför jag kom förbi, egentligen.

och för att berätta att jag kanske kommer leva ett fint liv om ett år eller två - ingen vet - men helst av allt skulle jag vilja leva ett fint liv med dig, nu.
Att jag varje morgon vill vakna innan dig - bredvid dig - och betrakta dig när du sover, att jag vill läsa morgontidningen mitt emot dig och se hur smulor från morgonmackan fastnar i din mustasch, att jag vill kyssa bort dem och alla andra problem du har. Att jag vill följa med dig på dina konserter, känna dina vänner, älska din musik. Att jag vill känna till alla dina tankar, idéer och drömmar, att jag vill få din respons på allt som händer mig under dagen och att jag vill diskutera människor, utbildning, kärlek och livet med dig innan jag somnar varje kväll.
Att jag vill ha mitt, ditt, vårt lyckliga slut och att jag vill ha det nu.

De såg på varandra. Hon log. Sista gången.
Klev ut genom dörren -
ut till friska luften, alla ljuden, glada barnen, medmänniskorna, ljuset, vackra livet.
Ut genom dörren och rakt in i
ensamheten.