Han står ensam på Jordens kullar
och tittar upp mot midnattsskyn

Att längta efter vandringslusten
som då när han använde den stjärnbeströdda himlen
som färdemän alltid gjort

Att lyssna till den svaga musiken från stjärnorna
och låta ögonen kittlas
av deras strålande auras ljus
långt där ovanifrån

Att få finna spåren här nere
från gamla stigar och vägar
och önska att de skulle leda honom
till skönhet och genom farofyllda äventyr
som de gjort förut

Det är den enda längtan
som ännu lever och är kvar
i en annars så trött kropp
och ett huvud som ej längre minns så bra

Med ansiktet vänt mot stjärnorna
står han ensam där på sin kulle.