Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En man har skrivit detta i sin dagbok - du får läsa om du vill....


Brev i evigheten

Jag föddes. Navelsträngen klipptes av. Det var smärtsamt att komma till - att födas.

Ljust.

Skarpt vitt ljus och ont.

Smärta.

Det hade varit lugnt och skönt, lullande, med mörkt bullrande, alltid pågående ljud, stabil rytm, dunk, dunk. Så hade det varit. Alltid nära, tillsammans, en del av. Jag fläktes ut och flätades in i vita trasor, vita bandage. De drogs åt, instängd, inte skönt som tidigare, innan jag fläktes ut.

Instängd, skräck, ensamhet, med vitt skarpt ljus och åtdragna - för hårt, vita remsor, bandages, runt mig. Runt min kropp, mina armar och ben.

Hon ville bort. Hon såg mig med rädsla. Förundran och rädsla - hon hade inte börjat älska ännu – hon var min mor.

Hon tänkte – dvs. min mor; var är jag, var är han jag älskar (dvs. min far) eller egentligen viste hon att hon kände; inte kärlek utan; han jag behöver (dvs. min mor som behöver min far), han som behövde henne (dvs. min far som behövde min mor), så kände hon. Var är han, så tänkte hon.

Jag måste vara här (dvs. så tänkte min mor), utan att veta varför, inte förstå. Varför ska jag ligga kvar här på sjukhuset? Är det något fel på honom (dvs. på mig), han som ligger där i bandage (dvs. jag)? Vad är felet? Han lindades in i vita bandage. Ingen säger vad det är, tänkte hon (dvs. min mor) och var rädd.

Jag har rest, färdats från ensamhet till ensamhet och hamnat här (dvs. jag). När jag skriver detta är jag i slutet av mina år.

Inte var det som hon tänkt sig (dvs. min kvinna) – hon som blev hans (dvs. min) kvinna under en tid. Kvinnan, inte moderen, utan kvinnan – hans kvinna, inte hans moder som hade känt skräck över hans bandage, bandage som läkarna sa han behövde, eftersom hans hud var så sårad av sår. Hon (min kvinna) var glad och rädd på samma gång.

Nu är vi alltså längre fram i tiden, jag kan till och med betrakta den tiden då jag var man och hade andra kvinnor än min mor.

På sjukhusen tänkte min mor - då jag låg med bandage alldeles nyfödd: Bara han inte lämnar mig (dvs. min far [så tänkte min mor!]) – han som hon behövde – mannen i hennes liv. Han som gav ljus. Han som hon träffat, att han skulle lämna henne för att hon inte kunde ge vad man borde, så tänkte hon ibland då hon låg där i sjukhussängen – och tittade på mig med bandage.

Ibland var det leda och undran och funderingar. Skulle jag ha stannat hos honom istället (tänkte min mor), han där borta i landet (en annan man än min far!) på andra sidan vattnet – havet. Havet där senare så många dog (Estoniakatastrofen). Han hade velat, sa han. Han från andra sidan vattnet. Hon hade träffat honom, då hon reste dit för att bli säker. De hade gråtit. Hon var förvirrad då hon lämnade honom och sin mor (dvs. min mormor). Lämnat för honom som krävde – och gav (dvs. min far). Honom som inte viste och inte förstod och som var mannen som förväntades vara faderen.

Jag som låg där med vita bandages, hindrande henne från att återförenas med honom (dvs. min far) som hon hade valt. Valt i en dans utan annat än naken närhet, i en dans för honom utan annat än fysisk nakenhet.

Ta mig sa hon och han tog henne och han där med bandagen, de vita bandagen, kom till (dvs. jag), kom till i sanningen omkring dem, hur sant det än var.

Hon var fast där – kom inte ut ur rummet, ur huset, sjukhuset – även om hon inte var sjuk. Detta var kvävande, instängt, hon kände en längtan efter honom (dvs. min far).

Han som kunde le, säga saker och få henne att känna sig lugn. Han som lyssnade – alltid lyssnade.

Ett lugn som var sällsamt, det var det som hade fått henne att välja honom. Hans förmåga att få henne att känna lugn. Lugn och efterfrågad, speciell, speciell, speciell. Han kunde ge henne självrespekt och lugn.

Hon kommer att lämna mig (dvs. min mor), tänkte han (dvs. jag), kände han (dvs. jag), fast i sina (dvs. mina) vita bandage.

Återgå till eget själförverkligande – liksom alla kvinnor. Jag är född och avskild. Nu gäller det hennes liv igen (dvs. min mor). Jag fanns här under en tid, för henne, det var besvärande, hon blev ovig, så kände hon, jag till och med resulterande i illamående för henne (så är det när man är gravid - säger de som vet...).

Kvinnorna, mödrarna, de förgörande. Kvinnorna; de måste återgå till insikten om deras ursprung: ett av männens revben. Så tänkte han, när han låg fast i sina bandage (andra bandage, livets bandage - långt senare). Jag hatar er. Ni kvinnor, jag hatar er! Det är nästan nutid nu - visst förstår DU, visst hänger DU med!

Jag hatar också er män, ni som kallar er feminister, feminister för att kunna fortsätta utöva makt. Ni blir till och med inbjudna till ”Radio Ellen” ( = radioprogram [heter det så?]) för att prata ur er – ni får säkert lätta knull (särskilt du – som samtidigt säkert tror på vad du säger, förlåt, du är bra! En förebild för oss andra män. Du försöker…).

Jag hatar särskilt ni män, ni som pratar om internationalism, tillväxt, solidaritet, att ta, fånga situationen, förstå, se eller förlora. Då ni samtidigt – ni män – våldtar ert folk, världen, universum (han [dvs. jag] slog överallt, mot allt, utan att veta varför, ingen logik, ingen manlig logik – han bara kände hat!).

Det är nästan nutid nu - visst förstår DU? Det är för bara några år sedan. Tiden hoppar fram och tillbaka - gör den inte alltid det - i våra minnen?

De enfaldiga, de som skulle äga riket – de våldtar dem och säger: bättre kraft, snille, intelligens än snällhet. Bättre intellektuell manlig intellektuell rationalitet, verbalitet, logik, vision etc., än snällhet. Snällhet är föraktfullt – så säger ni män jag hatar! Ni som säljer ert folk, ni, ni män, er hatar jag! Ni finns överallt, i Sverige och i Ryssland.

I Ryssland är ni tydliga, ni som säljer ut ert folk, för ni blir rika genom att just sälja ut ert folk. I Sverige är ni osynliga, ni är verbala (eller hur?), men ni är inte så tydliga. Jag hatar er! Jag är rädd för er! Ni kan också förgöra mig. Även mig, även om jag är en man per kön. Ni förgör alla, även oss av samma kön, ni gör ingen åtskillnad, ni bedriver en jämställd, könsmässigt, jämställd förintelsekamp mot oss saktmodiga! Ni säljer ut ert folk, er hatar jag!

Oftast, nästan alltid, är ni män med makt mot folket, mot kvinnorna, mot barnen, mot alla, er hatar jag.

”Smilfittor” ska vi inte prata om. De som vill göra samma sak – kvinnor som vill göra samma sak som maktmännen, och upphöja ”det” till etisk, moralisk rätt dvs. feministisk kamp! Ni är värst – nästan i alla fall nästan värst. Inte som maktmännen dock, de är värre – för de lyckas oftast i sitt uppsåt!




Prosa (Novell) av Lars Eriksson
Läst 323 gånger
Publicerad 2007-03-24 23:25



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Lars Eriksson
Lars Eriksson