Pappas och mitt gömställe bakom glassbaren i gamlestan i göteborg är nu täckt av studentbostäder. Det finns nästan ingenting kvar som påminner om hur det var då, på vår tid. Pappa tittar tröstlöst ut över himlen som är grå som ett askfat. Den färgar av sig och beblandat sig med hans blekrynkiga ansikte. Himlen andas likt jättelungor och drar in och ut pappa ur sin enorma kropp.
Utanför, bortom allting som inte kan förklaras finns en enkelhet, men pappa är trött och orkar inte ta in mer av denna världen.

Knopparna på träden börjar ramla av fastän det knappt har hunnit bli mars. Jag och pappa åker till långedrag och fiskar och jag önskar att han kunde vara lycklig som han brukade vara när vi åkte och fiskade. Jag försöker vara glad mot pappa men det tar emot och gör ont. Det finns så mycket som har hänt under tiden när vi har varit ifrån varandra. Jag öppnar handen och vill sträcka mig efter pappas men någonting stoppar mig.

Jag vill ingenting hellre än förstå utan att han ska behöva berätta.
Pappa är nästan gammal. Han sitter som vanligt tyst bakom ratten förutom ibland när han visslar med i musiken och då känns det så skönt. Ibland undrar jag om pappa skulle vilja öppna sig för mig och släppa ut alla sina sorger ur sitt hjärta och låta mig bära lite av sina bördor.

Nu lägger sig solen mot himlakanten och havet ligger stilla och orörligt.
Måsarna skriker på bergstopparna. Det är tystnaden som dödar. Jag vet att det är så. Jag fanns där en gång själv. I tystnaden och det tomma intet. Och jag vet säkert att jag aldrig ska återvända dit.