Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Det var hans egna skrik som väckte honom. Föga anade han att den här mardrömmen skulle han aldrig vakna ur, han satt fast i den... för evigt.


Dröm eller verklighet

Det var hans egna skrik som väckte honom.
Svetten låg som en klibbig hinna över hela kroppen och hjärtat slog frenetiskt i bröstet.
Med darrande händer sträckte han sig efter knappen till sänglampan.
Efter en stund hade han vaknat till så pass att han kunde tända en cigarrett.
Han drog ett djupt halsbloss och den långsamma utblåsningen hade en lugnande inverkan på honom. Mardrömmen hade varit så fruktansvärt verklig. Kvinnans groteska ansikte, svullet och blåfärgat med ett skärp åtdraget om halsen, hade skrämt honom halvt från vettet.
Han rös vid minnet av de stirrande, brustna ögonen och drog snabbt ett nytt halsbloss.
Det dröjde ända tills gryningsljuset nalkades innan han kunde slumra till igen.
Väckarklockans ettriga ringande väckte honom ur hans oroliga slummer. Med ett stönande sträckte han ut handen och stängde av oljudet. Ett par minuter senare stod han i duschen och lät vattnet rinna utefter kroppen. Han stod så länge, länge. Två koppar kaffe på stående fot ute i köket. Klockan var strax efter sju på måndagsmorgonen och han visste att bilköerna skulle bli besvärliga. Suckande ställde han ifrån sig kaffekoppen i diskhon, knäppte av bryggaren och snappade åt sig kavajen i hallen på väg ut. Han låste dörren och gick nerför trappan. Han rös till vid minnet av sin mardröm under natten.
”Vad löjlig jag är”, tänkte han småskrattande. ”Det var bara en dröm... en riktig mardröm”. Han satte sig i bilen, vred om startnyckeln och körde ut från parkeringen.

Det var full aktivitet på jobbet. Han arbetade som säljare och var på resande fot ett par dagar i veckan. Hans fasta kundkrets låg inom ett rätt stort område. På torsdagen meddelade receptionen att han hade en kund som satt och väntade på honom. Förvånat kontrollerade han agendan och rynkade, lätt irriterad, på pannan när han såg att det inte fanns någon notering om detta.
- \"Du har väl glömt att skriva in det bara”, sa flickan från receptionen till honom i luren.
- ”Okej”, sa han, ”visa upp personen i fråga till mig”.
Efter ett par minuter knackade det lätt på dörren. Han reste sig från stolen, ropade ”Stig in” och befann sig halvvägs framme vid dörren när den öppnades. När han såg kvinnan som steg in kände han hur ansiktsfärgen försvann och ett kvidande läte undslapp honom.
- ”Ni”, väste han fram.
- ”Förlåt?”, sa kvinnan och stirrade förvånat på honom.
- ”Ni är död!”, skrek han och pekade på henne med ett darrande finger.
- ”Vad i all sin dar”, sa kvinnan chockat.
- ”Ni kommer att dö!”, tjöt han nu förtvivlat.
Kvinnan stirrade mållöst på honom, vände på klacken och sprang ut från rummet.
Receptionisten ringde efter hjälp när hon såg honom svimma. Han kände en enorm lättnad, mitt i chocken, över att få sjunka ner mot mattans mjukhet och bara få lämna allt ett tag. Läkaren sjukskrev honom i två veckor, med ordinationen sömn och promenader. Det hela klassificerades som stress.
Hans chef hade inte förstått någonting av hans svamlande försök till förklaring. Han hade talat om att kvinnan skulle dö... det var så han hade drömt.
- ”Du måste förstå att du inte kan hota kunder på detta sätt”, sa chefen förmanande.
- ”Men, du förstår inte, jag hotade inte, jag varnade henne”, sa han enträget. ”Jag har aldrig sett henne förut och inte bokat någon tid med henne heller för den delen”. Chefen hade bara tittat på honom, skakat på huvudet och gått sin väg.

Fjorton dagar senare var han tillbaka på jobbet igen. Arbetskamraterna undrade försynt hur det var med honom. Han mer kände än såg deras undrande blickar bakom ryggen. Mardrömmen hade aldrig mer kommit tillbaka och successivt förbleknade allting. Ibland undrade han om det över huvud taget hade hänt.
Just den där morgonen, ett par månader senare, hände allt. Ibland har man bara dagar när allt går på tok. Det är precis som om allt jävelskap skrattar en rakt upp i ansiktet.
Först av allt slog han ner väckarklockan på golvet när han skulle stänga av den, och den fortsatte med sitt ilskna ringande. Han trasslade in sig i lakanet på väg ur sängen, ramlade ner på golvet och slog i ena knät. Därefter slog han i ena tån mot stolsbenet i köket när han skulle hämta kaffet. Muggen med kaffet spillde han, naturligtvis, ut över tidningen när han sträckte sig efter en smörgås. Vilt svärande torkade han upp. Bilnycklarna kunde han inte heller hitta först. Till slut slet han ner kavajen från hängaren i hallen, låste dörren utifrån och höll sånär på att snubbla nerför trappan.
Han kände sig jävligt irriterad när han skulle börja köra. Bilköerna ringlade sig fram och när han skulle sätta på radion hände... ingenting! Nu svor han så det osade om det i bilen. ”Jag skulle aldrig ha gått upp idag”, tänkte han och suckade.
Plötsligt small det till och han förstod att det var en punktering. Till råga på allt! Bakom honom låg en polisbil och när han slog på vänster blinkers och svängde av, följde polisbilen efter. Han stannade bilen, öppnade dörren och klev ur.
Poliserna var redan på väg fram emot honom.
- ”Hur var det här då?”, undrade den ene av dem.
- ”Punktering”, svarade han och slog ut med armarna. ”Ni skulle bara veta vilken jäkla morgon jag har haft”, fortsatte han, ”allt har gått på tok”.
- ”Ingen panik”, sa den äldre polisen leende, ”vi hjälper dig. Ibland har man bara sådana där hemska dagar”.
- ”Ja, tydligen ska man straffas på något sätt. Jag har ett reservdäck bak, men jag kan byta det själv. Ni har säkert viktigare saker att göra”.

Den yngre polisen öppnade emellertid bagageluckan för att ta fram däcket. Han stelnade till och drog sig snabbt bakåt. Innan Roger ens hunnit blinka, såg han polisvapnet som pekade rakt mot hans bröstkorg. Den äldre kollegan tittade snabbt in i bagageutrymmet, kopplade vant ett polisgrepp och fäste ett par handklovar runt Rogers handleder.
- ”Vad fan är det frågan om?”, skrek han rakt ut.
- ”Försök inte spela ovetande!”, röt polisen åt honom.
När de förde honom mot polisbilen drogs hans blickar till bilens innandöme.
Kvinnans svullna blåa ansikte, med skärpet hårt åtdraget runt halsen, såg anklagande på honom med brustna ögon. Det var kvinnan från kontoret!
Den här mardrömmen skulle han aldrig vakna ur, han satt fast i den... för evigt.

Han skrek fortfarande när de förde bort honom.




Copyright AjBi













Prosa (Novell) av AjBi VIP
Läst 846 gånger och applåderad av 10 personer
Publicerad 2007-03-27 19:26



Bookmark and Share


  Lisa Höglund
Oj, vilken bra! Väldigt spännande, och slutet blev man helt paff av. Annorlunda och intressant läsning. Applåd!
2010-01-31

    Sony
Shit vad bra..vad spännande..och lite läbbig. Jag njöt av att läsa det här. Du har lyckats med både spänning dramatik och att väcka nyfikenhet! Tack.
2007-04-28
  > Nästa text
< Föregående

AjBi
AjBi VIP