Man väntar på att bli lämnad för att man räds att själv fatta besluten. För att man inte vill bli fast med titeln ”hon som gick”. Så länge har jag stannat och öst kärlek över dig. Fullt medveten om att för de behov du har är ingen kärlek nog. Vi är lika du och jag, människor för vilka bara yrkeslivet fungerar problemfritt. Intelligenta, framgångsrika, fascinerande människor som inte egentligen klarar av närhet. Vi klarar inte ens av närheten till oss själva. Vi omger oss med människor som vill älska oss och försöker stötta oss men är oförmögna att ta emot. Oförmögna att tappa fotfästet tillräckligt länge för att låta oss bäras. Vi vill inte behöva och vågar därför aldrig låta oss behövas, för just i detta att man ger öppnar man sina gränser för in och utflöde. Ökar man risken att en dag behöva be om det man inte har.

Vi är aldrig på samma sida du och jag. Du skyr sällskap av rädsla för att bli känd och jag är aldrig ensam av rädsla för att tvingas lära känna mig själv. När vi är tillsammans krockar våra önskemål i en stjärnsmäll, när vi flyr in i en intimitet som inte är närhet utan en parodi på detsamma. Tanken på känslomässig öppenhet skrämmer oss båda och vi måste kompensera för varje åsyn av sårbarhet genom dagar och veckor av distans. Förr eller senare dras vi dock tillbaka till varandra, för det finns något lockande i den lilla glimten av något ofärdigt i den andre.

Aldrig tidigare har jag förstått hur mycket lättare det är att bara vara ägd, att sitta på en piedestal och ta emot andras gynnsamma omdömen om en själv. Att bläddra genom horden av beundrare och välja att älska någon som ljuger om en på ett sätt man vill tro på. Att väljas och skattas högt på grundval av ett vackert fragment av en till synes fullödig personlighet. Att tillbringa sin tid med att leka skyltfönster istället för att riskera att visa upp en verkstad med både färdiga och ofärdiga verk. Det underligaste av allt är att jag tror att vi båda egentligen är rädda för samma sak. Rädda för att blotta oss och synas bristfälliga.

Så ligger jag här med kinden mot ditt bröst och du har dina fingrar begravda i mitt hår. Vi är nyss uppvaknade och i denna mest intima av situationer låter jag mina tankar flyta som de vill. Det är vemodiga funderingar; kvävningskänslan är alltid nära i umgänget med dig. De saker du älskar med mig är så triviala, min ömhet, min nyfikenhet, känslan av mitt hår mot ditt bröst, att jag ofta känner mig som en av Askungens systrar. Villkoret för att fa kyssa prinsen är att stympa sig. Men är det du som kräver denna begränsning av mig eller är det jag som tvingar mig att hålla igen av rädsla för att inte duga som hel men ofärdig? Det är en underlig känsla, vem ska jag vara arg på? Mina föräldrar för en okonventionell uppfostran, mig själv för mitt bristande självförtroende, eller dig för din beredvillighet att bara titta i mitt skyltfönster utan någonsin drabbas av en överväldigande lust att titta in i verkstaden bakom. Med ens slås jag av ironin i det hela. Att när man skyr närhet av rädsla för att inte älskas om man blir känd, får man finna sig i att bli älskad trivialt för trivialiteter.