hon
drar
svarta
streck
under
ögon som
förlängesen
lärt sig att
inte förstöra
spegel
bilden

han
knyter
skorna
så hårt
att han
inte känner
att det är
någon som
krossat glas
mot asfalten
där han
vill gå
på moln

hon
känner
hjärtat
under huden
det har slutat
slå sönder
hennes
handleder
hon jagar
hans orosrynkor
över pannan
med sitt skratt
trots att
hon vet
att ingenting
hjälper att
hans blickar
alltid faller
längre bort
än vad
hennes
skrattsalvor
någonsin
kan skjuta

han
skrämmer
sig själv
tills han inte
kan urskilja
hennes axlar
där nyckelbenen
tappats bort
efter alla
gånger han
fick låna dem

när
han låst
sig själv

ute