Snart är det slut, så slut.
Och snart måste vi ta ett steg, ett till steg som kommer få vår värld att bli så annorlunda. Ett val, eller bara att insé att man är ett steg från vuxenvärlden. Nu när man redan har gjort sitt val, om vad man vill bli när man blir stor. Ja! vad vi själva vill så känns allt så hopplöst stort. Men det som känns mest skrämmande är att vi växer in i det. Förr eller senare så står vi där. Och jag vet inte om det är rädsla jag känner. Men jag har en underlig känsla i magen som talar om för mig att det är något på gång. Ja det är något på gång. Men det går inte att hindra. Och jag tror inte att jag vill heller. Jag försöker att tränga ihop mina miljoner tankar i en liten ihopskrynklad pappersbit som sedan ska förvandlas till ord. Men det går inte, hur mycket jag än vill. Det är som kärlek. Man vet att personen som står framför mig, som ser rakt in i mina ögon och sedan vidare in i min själ är underbar + alla positiva ord som finns i världens alla språk tillsammans. Men jag lyckas aldrig hitta ett ord. Som förklarar personen precis på spiken. För jag tror att jag har förstått det nu. Känslor kommer aldrig kunna ersättas i ord. Utan det är ett språk. Ett kroppsspråk som vi alla måste lära oss någon gång innan vi dör.