Hej Sötnos

Våren är här nu. Men det är inte du. Och jag är ganska trasig och tom, om du undrar. Ja våren är här nu. Den lyser upp efter allt det där kalla, och gör mig lite gladare. Den påminner ganska starkt om dig. Fast den stannar nog längre. Hoppas jag. Jag önskar att du skulle ha stannat längre.

Kalla vårvindar blåste i mitt hår idag Sötnos. Rev och slet i mitt hår. Påminde starkt om dig. Du rev och slet också i mig, men i mitt hjärta, och då kanske inte bokstavligt. Men det gör faktiskt inte lika ont när våren drar i mig, som när du drar i mig.

Jag tycker inte om dig Sötnos. För du kom så plötsligt och sedan var du bara borta.
Du försvann Sötnos.
Lämnade mig kvar alldeles ensam och förvirrad. Intrasslad i en massa olika känslor. Det var svårt att ta sig ut, och jag har fortfarande inte tagit mig ur helt. Det är så rörigt Sötnos, och jag förstår inte, men du svarar ju inte heller. Hjälp mig förstå Sötnos!

Åh Sötnos, Du lämnade så djupa spår trots din korta vistelse. För djupa. Spår som inte försvinner hur hårt jag än försöker med att sopa bort dem, dölja dem under snö, trampa sönder dem. De försvinner inte, de stannar, kunde inte du också ha gjort det?

Jag kan inte hjälpa det, det var du, ditt fel. Jag föll för dig, och så är det. Jag tycker inte om dig Sötnos, inte alls, men jag kan inte låta bli att älska dig lite grann.

/ Vill vara Din?