I natt satt du hos mig
och smekte min rygg.
Du sa att du älskar mig, att jag kunde vara trygg.
Du satt så nära, men ändå så långt ifrån.
Jag låtsades sova, och andades med mån.
Du frågade om jag var vaken.
Om jag hörde vad du sa.
Du tror att allt ska lösa sig, att allt kommer att bli bra.
Du tycks inte förstå, att jag saknar det som kallas \"det\".
Och att ensamhet i tvåsamhet, är bland det värsta jag vet.