Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

And I cried myself to sleep last night.

Det är kaos. Inuti.

Där är det kaos.

Men.

Utanpå ser jag ut att må hur bra som helst. Jag skrattar och diskuterar livligt. Nickar instämmande till påståenden som att livet är alldeles fantastiskt såhär års.

Men jag ljuger.

Eller det är en sanning med modifikation. För det är så jävla komplicerat komplicerat. Livet.

Jag vet ingenting längre.

Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte vad jag vill bli eller vad jag varit.

Ingenting, med andra ord.

Allting är en fasad med orubblig yta. Trodde jag. Men den håller på att spricka, skärva för skärva.

Rädsla, tror jag det kallas.

Jag vill krypa upp i mammas famn som när jag var liten. Men jag är vuxen nu, och det skulle bara se bra märkligt ut. Och vad skulle mor min tro?

Jag hatar all osynlig, oberäknelig stress som vi människor utsätts för. Det är krav och måsten, och ingenting annat.

Och förhållanden förstör jag bara, med anledningar som att jag måste få tid för mig själv. Vilket är skitsnack; jag behöver människor, jag behöver närhet, jag behöver ett par armar som håller om mig när jag sluter ögonen för att somna in.

Jag behöver nära och kära.

Fan.

Varför flyttade jag?




Övriga genrer av mr. pink
Läst 492 gånger
Publicerad 2007-04-10 18:11



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

mr. pink