Under de kalla
februarinätterna då mörkret
var som kallast
kom du jämt
till mig och lyste
upp och värmde liksom
solen



Varenda gång försökte
jag förgäves stänga ute
värmen genom att
stänga alla dörrar men du
lyckades alltid hitta
nyckeln du
kom in i mig och fick mig att
blotta hela min själ



Och ingen har
någonsin trängt in i
mig så djupt som
du och lämnat ännu
djupare spår och
ärr




Dina heta händer och
fingrar varsamma som om
dom tog i
kristallglas
försiktigt, försiktigt, inget får gå sönder





Tunga andetag från
dig och lystfyllda
stön från
mig
snabba hjärt
klappningar från två
alldeles för tomma
hjärtan som alltid är
fulla med
alldeles för
mycket sorg


lite kärlek kanske finns men
den sitter i så fall
fastvuxen i någon
artär
den stoppar
blodflödet och bildar en
propp och såna
får man hjärtattacker och
dör av
(precis som din mamma fick)





Men jag tror faktist
vi dog båda
två dom där
stunderna
lite grann i alla
fall
för att sedan födas
på nytt när alla
knappar knäpptes och
skor knöts
när jag återigen
stängde dig
ute
låste alla dörrar och


kastade
bort nycklarna
bara för att få
se dig leta
efter dom på
avstånd




För att du
gillar mig
för att jag
gillar dig
för att vi
behöver varandra