Vackra pojke,
du var min månromans.

Vi stod båda vid fronten
i kriget mot Verkligheten.
Det kriget som såhär i efterhand
kom att bli kallat ”början på något redan avslutat”

Och rakblad blev vårt vapen.
de kallade oss Emokids för de såg inte helheten
utan bara ärren på våra armar.

(Våran gråskala var aldrig till för dem.)

Du kom att bli min månromans
för vi levde främst på natten
då deras granskande blickar inte kunde röra oss.

Under månens sken
vävde vi in oss i silvertråd
och vi lossades att luften var vår att andas.

Men, vackra pojke
vid fronten haglar kulorna tätt.
Det som inte fick hända hände
och vår romans vissnade
som blommor på den sena hösten.

Två hjärtan blev allt för fort ett.

(Gråskalan kom att bli så mycket mörkare utan dig)

Och ingenting blir som förut.