Vi sitter vid ett fönster för man väljer ju alltid fönsterplatser om det finns sådana lediga, det är bara så man gör. Vi sitter där och väntar på att bli serverade, uppassade, hennes blick genom fönstret, hon kommenterar förbilunkande byxor och paraplyn hon skulle vilja ha.
Jag tänker hon har nonchalansen hos en moviestar, tänker hon är ett bortskämt barn; jag håller hennes hand över bordsskivan, pratar om kärnkraftverk.
- Det blir liksom den där hemlängtarkänslan när jag ser det torna upp framför mej.
- Bob, var inte så jävla barnslig.
- Men vaddå?
Hon himlar med ögonen och mummeltjurar ögonen ut genom fönstret igen. Jag tänker att när man frågar \"men vaddå?\" och inte får något svar, då är det bäst att hålla käft.
Efter en stund av envis tystnad från hennes sida kommer vår mat gåendes. Hon ler och flirtar med servitören som är förfärligt snygg och jag vill gråta och snora i någons armveck.
Snyggservitören går iväg och jag försöker trösttänka att hon bara var artig och lite trevlig sådär. För att lugna ner mej håller jag händerna över maten och börjar heala den.
- Sluta!
Hon väser mellan tänderna och ser skitförbannad ut.
- Jag healar maten.
- Sluta heala maten.
Hon ser sej runtomkring, ler ursäktande mot människor som tydligen inte har någon erfarenhet av healing.
Vi äter utan att säga något till varandra. Jag studerar hennes mun medan hon tuggar. Den är söt när hon är arg, hennes mun. Men jag vet att man inte ska säga \"Du är söt när du är arg\" till kvinnor även fast man kanske tycker det, för då blir dom bara ännu argare och börjar skrika att man inte respekterar deras ilska. Så jag fortsätter vara tyst men efter en stund klarar jag inte av det längre.
- Varför flirtar du med servitören?
- Gör jag väl inte alls, sluta tramsa dej.
Jag slutar tramsa mej och tuggar varje tugga 59 gånger, för det har jag hört att Madonna gör. Koncentrerar mej på käkrörelsen, ignorerar tunga ledsenheten i bröstet.
Ettusensexhundranitton tuggrörelser senare lämnar vi restaurangen.

Hemma tänder hon rökelse och jag tänder henne; vi smusslar undan all svenssontråkighet under mattan och klättrar upp på garderoben och försöker härma några kama sutra-ställningar som hon sett i en bok. Vi försöker älska långsamt men det går alldeles för fort och tio minuter senare sitter vi nerramlade i ett varsitt hörn av rummet och är ledsna. Hon gråter för att jag är en dålig älskare och jag gråter för att hon inte tycker om mej. Vi blir främlingar inför varandra och drar på dom skämmiga nakenkropparna byxor igen och efter en stund frågar hon rakt ut i luften varför hon bor tillsammans med mej och då går jag sönder; jag blir en atombomb och splittras i miljarder bitar och det är inte en särskilt bra sak att göra när man egentligen är människa.
Hon springer upp och kramar mej, viskar förlåt till min nacke och jag gråter mer stillsamt nu. Jag vill helst skrika och förbanna hela världen men istället drar vi ner varandras byxor och faller ihop i en hög på golvet. Människohög, nakenhög, kärlekshög.
Efteråt ligger hon med huvudet på min mage och pillar på min bröstkorg, trummar lätt med fingrarna.
- Jag tycker om dej, säger hon.
Allt går åt helvete, vi vet ju det, hur kan hon säga så, allt kommer gå åt helvete förr eller senare, det är ett faktum inget annat och hur kan hon tycka om en fjant utan körkort, å-åååka pendeltåg jag är en loser baby jag har inget körkort, liksom. Hur kan hon tycka om någon som är rädd för hennes mamma, som helst badar i tajta speedo-badbyxor, som hyvlar osten på fel håll, som alltid glömmer att betala räkningarna. Det kommer att gå åt helvete och om en vecka kommer hon smida mordplaner när jag är dryg och bara vill nördprata om huruvida Luke Skywalker var gay eller inte. Det kommer att gå åt helvete, men vi kommer tycka om varandra tills vi inte klarar av att se varandra längre.
- Jag tycker om dej också.