Jag vet att den är lång, men snälla läs, för jag vill jättegärna ha kritik
När det regnar målar hon regndropparna
Mitt under
tusentals stjärnekar
går något sönder inom
den alldeles för ensamma flickan
som bytt ut sitt namn
mot målarfärg som
ska täcka hela världen
Likt träden vill hon sträcka
sig upp mot alla världens himlar
men hon vet att det finns
alldeles för många
elledningar som sänder lycka
bland tellus alla ensamheter
som sträcker ut sina
trådar för att
hindra hennes färd
upp mot det
blå som ibland blir
lika grått som hennes
ögon
ibland när hon sluter dom
kan hon höra
livets eko som
ropar på henne i
en sorts panik hon inte känner igen
det smattrar mot hennes
tinningar
likt det regn som smattrar mot världen men
aldrig riktigt når fram till henne
och hon undrar varför
hon är hon
om det är för att hon är
så mycket lyckligare
om det är för att hon har funnit
lugn i att aldrig bli
all that som
de romantiska komedierna vill få oss att tro
att vi kan vara bara vi
har tillräckligt blekta tänder
hon vet inte heller
vad hon vill få ut av
hela livet men hon vet
att gräset aldrig blir grönare
och att hon alltid kommer upptäcka nya felsteg i
vandringen
tillbaka till jorden.