insvept i ett skynke
med de lyckligaste leendet man på
ett par läppar kan skåda

allt mörker tycktes vara henne förbi

månen brann över den kommande nattens himmel
stjärnorna stod klara som kristall på himla valvet
och allt tycktes nu vakna till liv på nytt

en smekande hand hade tinat hennes frusna ådror
blodet strömmade genom henne som aldrig förr
och gav nyanser av rött i hennes hud

hennes ögon vaknade från sin dystra dvala
synen av honom gav åter färg på hennes lins
och hennes ögon tindrade som aldrig förr

alla ord som så länge blivit svalda kom ur henne
med klingande toner i vackra melodier
hon grät ut en salig blandning av glädje och rädsla
i vetskap om att hennes tårar skulle torkas av gyllene fingrar

vem va denne man som tagit hennes hjärta med sådan storm
att hon slängde sig rakt in i hans barm och lade sitt hjärta i hans händer
vem var han som så lätt kunde övertyga hennes rädslor om att gå sin väg?...



Han var Ljuset som fick hennes mörker att blomstra..