kommer du ihåg när vi lekte i skogen som barn
o jag alltid trodde vi va vilse

du suckade åt mig varje gång men visade mig alltid tillbaka

farmor bodde i det stora huset då du vet dit vi aldrig ville åka
men pappa han hämtade oss och lämnade oss ändå
precis där vi inte ville vara

ja minns den gången då jag grät timtal i streck
från de ja vakna till de jag sov
o sen så började det om

det slutade med att dina tårar oxå rann o vi va hysteriska båda två
och pappa han gorma att det fan fick va nog
men tårarna blev bara flera
far vår blev trött, så han körde oss hem och det tog många timmar
men hem kom vi och förvånad stod mamma på trappen

själv sprang jag fram och gav mamma en kram så lättad över att vara säker
så liten och utan förstånd men jag visste vad jag ville
du spelade katig och sa att du kunde varit kvar
men när det kom till krita var du precis som jag

liten och mamma sjuk