Och jag inser
det var inte mycket mer än en månad sedan
Vi var näranära, nästan en och samma
i mörkt hus med svarta snödroppar och bränd potatis
fyllda av skratt, dans, kramar, kärlek
Det var inte så längesedan vi var i lund, alla en del av en enda stor skrikande massa vi somnade i en hög i soffan framför en dålig skräckfilm vi skrattade åt pälsmössan och lappen vi blandade blod vi sjöng maria på scenen vi skrattade skrattade skrattade tillsammans
Det var inte längesedan talet fyra kändes självklart,
det var inte det, men det har gått en evighet.
Och jag minns kvällen då alla grät i beiga soffan,
av glädje över att vara en del av varandra
För det var vi
alla är vi en del av något större
så som vattendropparna bildar en flod
så som lejonen bildar en flock
så som vi var en del av varandra

Men ni klampade sönder, trampade sönder varandra
krossade er kärlek effektivt under era egna fötter
Och jag bor i spillrorna av den

(vet ni hur komplicerat allting är nu?)

Jag var så naiv
trodde att olikheterna kunde göra allt det som var vårat till något starkare.
trodde nästan att vi var större än livet självt.

Allt det jag sa till er
Allt det ni var för mig
var tog det vägen? var finns det nu?
Att alltid veta att ni fanns
var den största tryggheten någonsin

Nu: ensam i krossat skepp på mycket mycket stormig ocean

Och allt är så jävla rörigt
Men ibland river ett djur i bröstet,
skär upp djupa sår av rastlöshet och
SAKNADEN

och i mörkret under de rosa finaste blombladen
(som vi fyra skulle dansat under)
letar sig känslorna ut längs med kinderna