Din fågel Fenix dog bara en gång
och spåren försvann längst med vägen

Ditt mörker tändes varje morgon
och sorgen regnade på din kudde

Du trodde på sagorna som slutade
med svarta omtag

Jag såg dig springa över vattnet
på strandpromenaden där du gick som barn

När skalorna spelades för högt
och oregelbundenheten blev regelbunden

Din mor var konstnärinna
och du var sekundär


det vackraste du visste
var att tänka henne varm

Hjärtat utanpå för liten slips
med småsten och tillbakahållet skratt i fickorna

Någon hittade skarvar jag vet inte vem
där du limmat in drömmar som isolering