Som en sol,
lyste du över jorden, för du hade evigheten i dina armar.
Ordet \'död\' hade aldrig passerat dina orörda läppar, men
tillslut kommer verkligheten ikapp oss, och du blev rädd
För evigheten blev just en kort sekund, fastän du inte ville.

Du tog vara,
på allt som livet hade att ge, isdroppar var det bästa du
visste, och du lät ingen förstöra din syn på blodröda karameller.
Vad visste dom egentligen om din lycka, för ditt ansikte kändes
igen just för det stora leendet som alltid satt där.
Dom såg det, och jag såg det, jag såg det som det vackraste
undret i universum.

Du.

Som vinden,
blåste dina konturer, färger sakta bort, du blev tunnare i skaran.
Men dom såg det aldrig, fastän du var så nära, du var så äkta
och jag försökte lyfta dina ben som betongklumpar framåt, men
ibland blir det för tungt, ibland är jag bara för mycket
och jag somnade i tron på att vi aldrig existerade mer

Hade jag inte rätt så säg, när jag vaknade upp imorse var du redan borta.
Jag viskar rakt ut i regnet ditt namn, men jag får inga svar
och i brunnen där jag sitter frågar jag mig själv, \'vart tog du vägen?\'
men endast ekot blir mitt svar.

När jag vaknade upp imorse var du redan borta.