Tiden är en besynnerlig mördare
Förintar våra liv
sekund för sekund
Rusar ifrån oss, utan att vi själva hinner ikapp

Vi står längst bak i kön
med tomma händer
och undrar vad som egentligen
hände
Vad tiden tog ifrån oss?

Var det våra liv?
- Men vi lever ju fortfarande.
Var det kärleken, ungdomen, den tillfälliga lyckan?
Allt det som passerat
Stunderna vi aldrig får tillbaka

Det som finns i våra minnen
är det som mest intensivt
bryter ner oss
För vi vet
Att lyckan vi upplevde när vi för första gången
kände solen på huden, såg havet, blev kära
Aldrig kommer att
sätta världen i gungning igen

Och varför är de stunder vi uppskattar mest
dem som försvinner fortast
Som om vi inte har rätt att vara lyckliga
Vi ska minsann förtjäna det först
Och det kommer vi aldrig göra

Tiden straffar oss
För att vi är människor
För att vi känner känslor
vi aldrig
vill


Förlora