Det finns hundra steg på Fröken Tralalas medvetandeskala som lätt dalar ner när hon berättar om sitt kluvna liv i nutid.

Och hon ligger och skakar på söndertrampad kullersten varje måndag, nästan så medvetslös man kan vara innan man möter gulkulla-andarna. Hon förstår inte att jag baddar såren men märker det när hon vaknar på tisdag morgon. Sedan åker hon och dansar med huvudvärkstabletter och säger att hon vill stänga in sig och gråta till en film.

Fröken Tralala samlar tårar i en burk som hon ställer vid rakbladen som om det skulle vara konst det där med sorg.

Även samma visa alla tillbakasträvande vårdagar, fast då ligger hon visserligen i vattenpölar och dansar med hemmagjord isglass istället för huvudvärkstabletter. Fastän det är svårt att badda hennes obekväma skavsår får jag någon slags tröstprisbaserad uppmärksamhet. För hon lyssnar intensivt på mig ibland varje fredag den trettonde och på mina chokladpuddingsdagar. Då jag skapar egen konst och klipper av tio överbalsamerande lockar. Hon kokar faktiskt tahiti-te och visar mina gamla målarböcker för att jag ska känna mig bättre. Sedan går hon i sömnen med flit för att jag ska få skratta. För tro det eller ej, jag har än känslor, depressioner i bakhuvudet även fast skriken i kudden tackade för sig i förrgår och det var en gång i tiden då jag också lekte konstnär med burkar och rakblad varje måndag.

Jag är glad att du finns Fröken Tralala men det märks att du är några månader yngre än mig, det du tapetserat på din händelsevägg gör att jag skrattar för mig själv och du skakar utan riktiga förklaringar oftast. Fröken Tralala, samla dig och fantisera inte i dimman. Ta hand om dig själv, det är du värd tror jag. Låt dina fötter få känna sommargräset en gång till istället för att du hänger dig i martyrskogens gammelträd. Snälla, trippa runt med din lillebror i varbergssanden igen och lär dig höra ditt eget hjärtas slag och vissla i takt.

Jag kräver inte att du ska bli en kopia av Miss Harmonisk bara bli en Fröken Tralala som inte dalar neråt på måndagar. Jag vet, du har aldrig varit som de andra, det märks. Du har mest alltid varit egendomlig och gått din egen väg. Förutom när du ritade flamingofjädrar i lekis precis som August och det var för att du hade blivit kär i honom dagen innan.

Försök att må lite bättre istället för att skylla på molnen framför fullmånen. Ta bort din silvertejp över brevinkastet och ta emot kärleksbreven. Jag vet att du blir arg när jag säger att solen lyser utomhus, du har alltid sagt att den bara ger dig otur och fräknar du aldrig velat ha. Men om du ger den en chans kanske världen ger dig en som är ännu bättre. Och så kan vi vara glada tonåringar som smälter för emokillar som förut.

Ja, kom så smälter vi Fröken Tralala.