Försiktigt, trevande dansar jag på en tråd av silke
Och mina fötter är utav glas

Lika lätt som skimrande spindelväv
Kan tråden under mig brista

Då faller jag ner mot folkskaran
Som hittills bara tittat på

Fast de kanske dansade på sina egna linor
Så de aldrig upptäckte mig.

Min tråd brast, gick av under mina fötter
Jag föll utan vare sig nät eller fallskärm

En tid fanns, då du fångade upp mig i fallet
Men tiden försvann, likt som du

Nu får jag dansa utan partner igen
Och har ingen där som kan rädda mig

För varje gång jag måste häva mig upp
Mister jag en bit av min styrka

Om ett tag kanske du, eller någon annan
Vågar sig ut på linan för att dra upp mig igen.

Och bland alla mina rop på hjälp
Inser jag plötsligt att det är så livet är.

Man snubblar, trillar och faller från sin lina
Tills man en dag hittar en stadig balans.