jag tappar lätt bort mig,
finner mig själv vilsen i andras fotspår.
letar som besatt efter en röd tråd,
men jag är konstant rädd för att vara
omedvetet färgblind, paranoid kanske.
jag undrar ibland om vi ser hur vi är,
hör vad vi säger och förstår vad vi gör,
annars är det inte värt att kämpa för
att vara oss själva om någon annan
redan bosatt sig i våra själar.
men vi bär alla våra monster inom oss,
somliga rädda för att avslöja,
andra som knappt kan hålla sig, stolta.
jag vet inte vem jag är, inte heller vem jag blir.
men jag ska varken visa eller dölja
vad som format mitt livsverk, format mig.