Det finns inte något som heter ren kärlek.
För det alla kallar ren kärlek, det är bara blind lycka som man sitter och gråter över när man ätit upp,

eller tappat bort.

Ingenting händer längre. Klockan tickar i slowmotion och allt är tomt och vitt. Allt.
Likgiltighet som vänder en ut och in.
Likgiltighet som gör en så utmattad, så utmattad att man somnar.
Och om inte väckarklockan fångade upp mig varje dag skulle jag vara förlorad för länge sedan.
Kanske lycklig för länge sedan.
Förlorad och lycklig i en evig sömn.
I en evig dröm.
Och i drömmen skulle allt hända,
för det är där det händer.
Det är bara där det händer.
Och allt skulle vara så där förfärligt overkligt, allt skulle vara så där otäckt falskt som det inte får vara, men det skulle inte göra något.
Nej, det skulle inte göra något för då skulle jag i alla fall känna någon utan filter, ta i någon utan handskar.

Och jag sa:
- Skulle du offra allt för mig? Skulle du dö för min skull? Skulle du ge upp om jag gjorde det?
Och han svarade:
- Ja, just nu skulle jag offra allt för dig, just nu skulle jag dö för din skull, just nu skulle jag ge upp om du gjorde det, för jag är fortfarande blind och jag ska äta lycka till efterrätt ikväll.