Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

du dränker mina ord



En dag gick flickan hemåt mot det hus hon trodde var tryggt. Hon vandrade på nedsläckta gator, ensam i mörkret. Rädslan fanns inte där, för hon trodde att hemma var det säkert.
Möjligtvis hade hon mer rätt än någon annan.
Hennes hus var uppenbarligen både säkert och tryggt, det ska vi inte tvivla på. Dock kantades vägen dit av faror,
faror hon inte kunde se. De använde mörkret som en täckmantel, som en anledning att inte synas.
Men egentligen, gömde de sig.
Inte på grund utav egen rädsla, endast för att skrämmas. För att ta hämnd på sin egen uppväxt.
Flickan som var på väg hemåt hade inte med deras liv eller problem att göra, hon hade bara oturen att vara på fel plats vid fel tillfälle.
Det fanns ingen plan och att de valde just henne var enbart en slump.

Dock gör inte förhistorien det mindre hemskt.
Hennes skrik stutsade mellan bergen som ett eko och hela byn hörde det, någonstans bak i huvudet. Ett skrik är det ingen som bryr sig om, för det finns alltid någon där som kan hjälpa. Någon som är närmare än de som är långt bort.
Dock har även alltid undantag, och denna kväll var ett sådant. Flickan hade ingen i närheten som kunde hjälpa. Hon var ensam mot hatet, och det enda hon kunde göra var att skrika.
Två unga pojkar höll fast henne samtidigt som en tredje sparkade henne i magen upprepade gånger. När hon inte längre kunde skrika släppte de henne och utförde den handling som för henne måste ha varit värst.
Hon blev våldtagen av 3pojkar i samma ålder som henne själv i ett medvetet tillstånd men utan möjlighet eller ork att göra motstånd.
Det enda hon kände var smärta och ilska. En ilska som hon inte kunde få ut.
Hon kände sig äcklad och hennes skrik hade för längesedan drunknat i de blodiga spyor hennes mage hade lyckats få upp.
Men inte avskräckte det de unga pojkarna.
\"Fyfan vad hon ska få\" -även det måste ha ekat mellan bergen. Någon måste ha hört.
Men alltid var det någon närmare, som inte var längst bort.
Dock har även alltid undantag.

Senare på kvällen under en kvällspromenad med hunden fann en äldre man henne ligga där. Sönderslagen och med ett ansiktsuttryck som skrek hat rakt ut.
Ingen hade varit närmast, alla hade varit längst bort.
Lamporna är numera lagade och väljer man gångvägen behöver man inte vandra i mörker. Men det kommer hända igen. För i all framtid kommer det fortsätta finnas ungdomar med ett så stort hat att det inte går att göra av med på något annat sätt än att de själva begår de handlingar de en gång har utsatts för.
Flickor kommer fortsätta skrika av rädsla, och det kommer föralltid eka mellan bergen.
En sak kan man dock hoppas, att nästa kväll är det någon som är närmast.
Då är inte alltid ett undantag.




Prosa (Novell) av hallon
Läst 408 gånger
Publicerad 2007-05-05 20:10



Bookmark and Share


  inspiration.
sara, du är så grymt bra.
2007-05-30
  > Nästa text
< Föregående

hallon
hallon