tutti frutti
återkommen
jag antar skepnaden av en ensam
och gammal vän
som kryper in i sitt garvade riddarskinn
och hänger sorgfloret på värjans spets
för att åter bekanta sig med världen
söndag morgon
och jag håller ner huvudet
medan jag varsamt
tar mig förbi kontrolltornen
sjukhus
doften av lasarettets storkök söker mig
och jag inser att lönen för mödan av att äta
här endast mäts i antalet extra dagar
haiku
globen vrider sig
flyttfåglar återkommer
så åter ett år
nersölad
i samma stund
som mattkniv och bogvisir
fick en hotfull innebörd
föll alfabetet blödande
ner i mina händer
målande historia
när hon till slut tar upp den svarta färgtuben
befinner hon sig i början av sin berättelse
metafaror
det är inte metaforerna i sig
utan hur de används
som visar på rädslan för att
allt för enkelt beskriva faran
gökungen
ynglingen jag en gång var
är mitt enda sanna barn
intervention
det är först när jag närmar mig
de i salarna utställda föremålen
som jag kan läsa att det är förbjudet
att röra vid dem och att ordningsmakten
tillkallas vid överträdelse
villkorligt livstidsdömd
det är under handleden
bakom den knutna handens spända senor
hon finner de svunna nätterna
som låter henne hinna ifatt
det pulserande svinnet
hon för länge sedan skalat bort
generositet
med benen i kors
intill väggen av den förfallna byggnaden
sitter han bakom sin skrammelburk
och låter sina ogrundade förhoppningar
landa i min tanke
vilken jag med glädje skänker honom
dammsuggestion
hur många av mina ord måste saknas
innan detta brus kan upphöra
presentation
jag har en medfödd kärlek för skratt
så ge mig något roligt att handskas med
och jag lovar att skratta till lite då och då