Du har bytt till vinterjacka idag. Ljusblå, sportig. Den klär dig. Du har försovit dig, för du har inte plattat håret utan hastigt satt upp det i en tofs. Jag tycker att du är vacker så, med mjuka lockar. Du kan se så kall och stram ut med det där spikraka håret. Ett ytterligare belägg för att du låg och snoozade den där extra kvarten i morse är att du inte hunnit köpa ditt take away-kaffe från Pressbyrån. Jag lägger märke till sådana saker, eftersom jag är en uppmärksam och lyhörd person. Du får en rynka mellan ögonbrynen när du fumligt försöker dra ner din dragkedja, för trots att den första frosten kom inatt är det redan varmt ombord på tåget. Du är väldigt retlig innan du fått ditt morgonkaffe. Om någon stackare från kontoret ringer dig nu åker de på en rejäl avhyvling, det är jag helt säker på. Du suckar och sträcker dig efter en metrotidning som redan skrynklats av morgonens riktigt tidiga resenärer. Du bläddrar direkt till slutet och försjunker i kultur- och nöjessidorna. Förr brukade du sitta med en franskabok och plugga glosor trots den tidiga timmen, men det var ett tag sedan du senast gjorde det. Jag hoppas att jobb och familj inte har ställt sig i vägen för dina drömmar.

Du måste ha lagt märke till mig. Jag är ju alltid här, vi är alltid samma gäng som åker från ändhållplatsen på morgonen; damen med yorkshireterriern, affärsmannen, de gapiga mellanstadieungdomarna och så några till. Jag är den unge mannen som alltid sätter sig mitt emot dig om han kan. Han som håller sig i närheten men ändå är lite avvaktande, kanske gömmer sig lite bakom en tidning. Om du har lagt märke till mig, så har du tvivelsutan tänkt att jag har vackra ögon, för det har jag. Svarta som den arabiska natten säger min mormor.

Du tycker att jag är för ung för dig, eller hur?

En gång var du på vippen att glömma dina vantar på sätet. Det var så lustigt för jag satt just och tänkte, att tänk om du kunde glömma någonting, när jag såg dem glida ur ditt knä när du reste dig och gick mot dörrarna. Som om en högre makt hade hört min stilla bön. Om jag bara hade suttit närmre den gången, om det hade varit jag… Men jag satt på sätet snett bakom och affärsmannen hojtade åt dig (”hörru” sa han. Jag skulle aldrig drömma om att kalla dig för hörru), och pekade på vantarna. Du gav honom ett hastigt tack och ett varmt leende innan du tog vantarna och skyndade av, jag satt handfallen kvar med gråten i halsen.

Efter den dagen började jag dagdrömma om att det hände igen, fast på rätt sätt den här gången. Eller kanske om du hade med dig ditt lilla barn en dag och jag hjälpte dig ombord med vagnen. Du skulle få se hur mjukt men ändå manligt jag såg efter pojken, och falla pladask. Eller kanske om det skedde en olycka med tåget och jag räddade dig; vagnen står i lågor och rökutvecklingen är kraftig, men jag krossar en ruta, tar dig under armen och svingar mig ut. Sedan, medan vi väntar på undsättning (för vi är i en tågtunnel som rasat in) finns det inte mycket annat för oss att göra än att älska passionerat (problemet med den fantasin är att alla andra passagerarna på tåget måste ha förolyckats eller på annat sätt vara frånvarande, men jag jobbar med en lösning på det).

Tro inte att jag är någon slags galning. Jag kommer inte att följa efter dig en vacker dag när du stiger av vid din station. Jag tänker inte ens på dig om kvällarna när jag ska taja. Jag är vansinnigt förälskad i dig, men bara på vardagar mellan 07.00 – 07.30