Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
en medelålders mans bussfärd och själsliga våndor


Jan går vidare


Vemsomhelst, tänkte Jan där han stod och svajade för att hålla balansen på den fulla morgonbussen som gjorde sin kringelkrokiga färd runt i hans trivsamma förort innan den brände iväg ut på motorvägen in mot stan.

Felet är att jag aldrig varit med någon annan än Carina. Hur gamla var vi egentligen när vi träffades, 15? 16? 16 måste jag ha varit förresten för det var på sommaren –72. Gud så vacker hon var, inte konstigt att jag gjorde mig ursäkter att gå till konditoriet där hon jobbade flera gånger om dagen. Mot slutet av sommaren hade jag allt lagt på mig några kilon, det syns tydligt på korplagets gruppfoto från det året. Men jag lyckades få hennes uppmärksamhet till slut, det gjorde jag. En varm sensation spred sig i magtrakten vid åminnelsen av sommaren 1972 och Jan fick ett litet leende på läpparna. Så påminde en kylig liten röst inom honom om sakernas nuvarande tillstånd och tarmarna knöt sig. Ungefär samma fenomen infann sig sedan en tid tillbaka varje morgon när Jan vaknade och i ett tiotal sekunder var alldeles glad och nöjd med tillvaron. Sedan ekade den kyliga rösten i hans huvud och han mindes vad som varit honom fördolt i den omtöcknade morgondimman, huvudkudden bredvid hans var tom.

Jag måste träffa någon annan, upprepade han för sig själv, helst flera. Hela saken är i själva verket mycket enkel; Carina måste reduceras genom inflation, hennes värde måste urholkas. Genom att ingå många romantiska förbindelser kommer hon helt enkelt att förpassas till bara en i raden. Visserligen kommer hon att förbli den första aktören på marknaden, det kan jag tyvärr inte göra något åt, men hennes betydelse går helt klart att minska. Jan såg sig om bland de gråtrötta ansiktena på bussen, alla inramade av slaskvåta mössor, raggiga kappor och vantar av ylle som i bussvärmen utsöndrade en svag doft av blött kreatur. En dagisgrupp klev på bussen iförd neongröna regnskydd. Det här är nog inte rätt plats, tänkte Jan. Men vilken är då rätt plats? Kontoret? Knappast. Och alla mina vänner är gifta. Om jag ens får behålla några vänner, det stod ingenting om dem i boskillnaden.

Den där manliga dagisfröknen är ju faktiskt riktigt stilig, tänkte Jan och sneglade på den snaggade kille i 30-årsåldern som försökte dirigera småttingarna till den bakre delen av bussen. Tänk om jag skaffade mig en ung homosexuell älskare, det vore nåt det. Då skulle Carina allt tappa hakan. Jag slår vad om att han där klår Kurt med hästlängder. Jan knöt näven; Kurt han ville slå knytnäven genom rutan Kurt Kurt Kurt, ett djupt andetag, så var det bra igen. Kurt har ju inte gjort någonting förhatligt egentligen, påminde han sig själv, och ungarna säger ju att han verkar reko. Begreppet ”Kurt” var för Jan rent abstrakt. Kurt var intet mer än ett namn och en röst han vagt kunnat uppfatta från andra änden av Carinas mobil en kväll precis innan separationen. Bara en anonym figur från Carinas jobb, som Jan förmodligen till och med hade hälsat på någon gång i förbifarten när han varit i närheten och svängt förbi för att ta ut hustrun på lunch eller bara säga hej. Han kunde ju förstås fråga efter detaljer rörande Kurt men han hade inte velat, ju färre frön hans fantasi fick till att så visioner av Kurt, desto bättre. Och tänk, jag som var så stöttande när ungarna började bli stora och Carina ville börja jobba igen…

Nej, nu står jag och ältar igen, tillrättavisade Jan sig själv irriterat; jag ska tänka framåt. Tänka positivt. Jag är en man i mina bästa år med en god inkomst och tre underbara barn. Jag kan äta rött kött varje kväll om jag vill utan att någon kommer och har synpunkter. Jag kommer att ha massor av tid till min segelbåt i sommar. Det klagar jag ju alltid över, att jag inte får nog tid med båten mellan allting som Carina vill dra med mig på under semestern. Jag är – han smakade trevande på ordet – singel. Jag kan segla till st. Tropez och bjuda undersköna damer på färgsprakande drinkar. Vem vet, jag kanske ansöker om förflyttning till huvudkontoret och flyttar till storstan, och börjar gå på nattklubbar? Skaffar en etagelägenhet med jacuzzi, och bjuder dit idel nya kvinnor. Och om jag mot förmodan skulle sakna det stadgade livet får jag nog inga problem att skaffa någon slags flickvän. Någon som är lite yngre än Carina tror jag skulle passa mig bra, och som inte har dille på hälsosam kost.

Bussen krängde in i en tunnel sista biten innan de var framme i staden och mörkret som omgärdade det upplysta ekipaget gjorde fönsterrutorna reflektiva. Plötsligt stod Jan öga mot öga med sin spegelbild. Vem försöker jag lura? Jag är ful och gammal. Och min förmögenhet skulle behöva vara tio gånger så stor för att någon kvinna skulle vara intresserad bara för den sakens skull.

De var framme vid Jans hållplats och han klev av tillsammans med dagisgruppen och den potentielle pojkvännen vilka försvann i riktning mot parken. Jan vecklade ut morgontidningen han haft med sig under armen men inte fått tillfälle att läsa eftersom det inte funnits några lediga sittplatser (vilket tillintetgjorde hela finessen med att ta bussen i stället för bilen) över huvudet till skydd mot det snöblandade regnet som tilltog i styrka. Han skyndade på stegen så mycket han kunde utan att riskera att bli ett avvikande inslag i gatubilden och satte iväg mot sin arbetsplats; lokalkontoret för landets tredje största bank där han innehade tjänsten som revisor. Det var alldeles nära, bara några kvarter. Plötsligt stannade Jan framför ett solarium som han vanligen passerade utan att ägna någon uppmärksamhet. Det där är egentligen inte ett solarium, tänkte han och kände en rysning krypa utmed ryggraden. Åtminstone inte på onsdags- och lördagsnätter. Detta visste han eftersom han blivit medbjuden till sagda solarium en gång, en händelse som besvärat Jan en hel del eftersom den frågande varit en överordnad. Han hade lyckats slingra sig ur det hela så artigt han kunde med motiveringen att han var lyckligt gift. Nu stod han framför inrättningen, han tog ett steg närmare och försökte spana in genom de halvt fördragna persiennerna. Jan kunde inte urskilja någonting men föreställde sig desto mer om vad som kunde tänkas försiggå därinne nattetid. Så hörde han steg bakom sig på trottoaren, mindes att det ännu var ljusan dag och skyndade vidare.




Prosa (Novell) av günther grrl
Läst 414 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2007-05-08 18:22



Bookmark and Share


  kniv-ebba
ooooh! men vad händer sen då? stackars jan eller...nja han kanske är lite sluskig iofs men man gillar honom ändå! och massa formuleringar jag älskar, som:
\"Carina måste reduceras genom inflation, hennes värde måste urholkas\"
\"en svag doft av blött kreatur\"
\"Jag kan äta rött kött varje kväll om jag vill utan att någon kommer och har synpunkter.\"
åååååh! varför ska han bli en snuskgubbe sen?! fast det är spännande alltså, bra idé för texten, men kanske behöver utvecklas lite.
2007-05-27

    C/O
Snyggt stiligt säkert språk syster. Stark saga som suger tag därtill!
2007-05-08
  > Nästa text
< Föregående

günther grrl
günther grrl