För ett ganska bra tag sedan gick min sambo och jag isär efter att ha varit ihop i 10 år. Jag är 26år gammal. Naturligtvis kom jag in i en depression, och det blev inte bättre efter att fått höra att min fd. skaffat en ny. Så en dag får jag ett samtal av en äldre släkting, det gällde en yngre trekusin till mig, han hade kommit in på ett universitet i samma kommun där jag bor, så de undrade om det var ok för mig om han bodde hos mig tills han hittade något eget. Självklart kunde jag inte säga nej, även om jag inte hade lust att träffa någon, och jag hade ju ännu inte berättat för alla andra att min fd. lämnat mig. Så kom den dagen då jag skulle hämta honom på stationen. Allt jag hade var ett mobilnr, jag hade inte sett honom på minst 7 år och tänkte att han fortfarande bara var ett barn. Så ringer jag upp mobilnr:t och när jag såg var han var kunde jag bara konstantera att han växt och att han just fyllt 25 år. Det andra som slog mig var hur ståtlig han var. Han bodde hos mig i tre månader, sedan flyttade han till en egen etta med ett stort kök. Jag hann vänja mig rätt snabbt vid att ha honom i soffan, så när han flyttade ut, var det lite tungt, vi hade precis börjat slappna av och börjat skämta, stämmingen var då riktigt god.
Men trots att han flyttade så fortsatte vi umgås en hel del. Han kom över till mig och åt middag och jag till honom. Allt var ganska ok. Tills jag såg honom med en kille, vilket utlöste en mängd känslor som jag inte kunde hantera. Till exempel, jag gillade honom mer än som en trekusin. Det var illa nog för min del. Jag grävde ner mig i jobbet för att slippa få träffa honom, och för att det hela kanske skulle lägga sig och allt skulle bli normalt igen. En månad gick, och vi träffades väldigt sällan, snackade inte lika öppet som tidigare. Den andra månaden gick och vi hade nästan slutat umgås helt. Tjejgänget på jobbet hade bestämt sig för att gå ut och festa lite på pizza hut, så jag följde med. Av en ren slump så var han också där, med några vänner. Kvällen slutade rätt abrupt med att jag fick bära ut honom därifrån då han var så packad att han inte kunde hålla balansen, men han protesterade hela tiden och ville gå tillbaka. Jag körde hem till mig och lät honom få sova i min säng. Innan han somnade lyckades han klämma ur sig en mängd elakheter, men också att han älskade mig, vilket fick mig att hoppa till. Jag kunde inte sova den natten och på morgonen när han vaknade mindes han så klart inget. När han frågade om han sagt något dumt sa jag bara nej. Vi började umgås lite mer efter detta, dels för att jag verkligen saknat honom, och för han gjort slut med den killen. För inte så länge sedan fick jag ett sms där han skrivt, \"gillar dig\", vilket ledde till en het kyss. Det var länge sedan jag kände mig så här lycklig men samtidigt kunde jag inte hjälpa den känslan av att allt skulle kännas så fel. Sedan ju mer jag tänkte på det desto värre blev det bara. Vi har pratat en del om det här nu och vi båda gillar varandra väldigt mycket, men sedan vet vi inte hur resten av släkten skulle reagera på vårt förhållande. Allt känns underbart, så länge vi befinner oss på så långt avstånd till dem, men hur ska det bli sen då? Är det förbjudet att bli kär?
Vad gör man? Och hur fel är det?