jag har en sjukdom

en elakartad jävla cancer i hjärnan

jag är kvinna


fattar du hur det är att vara drabbad, din logiska sate?


Först är det alla svagheter,
känsligheter, komplicerade känslostyrda tankar,

åså försvarsmekanismen som försöker hävda

nej! jag är inte det andra könet

men suck, jag blir så trött!
För vad är jag om inte den svaga bräckliga, gråtmilda drömmande
kvinnan

vad är jag om inte ett biologiskt paket fullproppat bultande av motsägelser
och kompikationer

åså ser man honom
varje morgon

han den lugna

han är så sjukt logisk så att det anses friskt
och det med all rätt

han är en sån som använder livet som ett par sköna tofflor att glida omkring i

så oändligt bekväm i det

han är min motpol och den som försöker tala mig till rätta i min eländiga stackars kvinnliga hjälplöshet

Han är
jag vacklar, snubblar hela tiden
även om det inte finns trösklar och rötter som sticker upp

jag snubblar på mina egna fötter
allt faller på min egen rot
eller rotlöshet

jag blir trött

mitt liv är som en stickig tröja som smiter åt kring
höfter som är breda i kontrast mot förnuftet

ibland känns tröjan till och med uthärdlig att bära
men oftast vill jag bara slita av mig den

men det vågar jag ju inte för hjärnspökena
skulle aldrig låta mig göra något jag själv vill

jag ska vara vek och mesig och då går man inte och tar livet av sig

man dränker sig inte i annat än meningslösa och dolda sorger

min sjukdom är mitt kön och en gång i månaden står han och knackar på dörren
med sin lie
och vill in
för då är det \"outhärdligt\" som är känslodiktator
jag styrs av obalanserna
jag är slav under kemin och hjärnans fuckade signaler
mitt liv är ett enda inbillat lidande

och tänk, det hade lika gärna kunnat vara ett inbillat hyfsat ställe i ett par sköna tofflor, om kromosomerna hade varit med mig,

men tyvärr