Träskgeggans paradox
Therese och jag står och trampar förtvivlat
Man har slängt i oss i ett skitigt litet träsk
vi står där och trampar
vi sjunker sakta
Jag är så rädd att jag håller henne hårt
Hon är så trött och vill komma loss
släpp mig ber hon snällt
vi sjunker sakta
Jag försöker att dra mig upp på henne
Hon vågar inte riktigt tro på mig
jag ska hjälpa henne sen
vi sjunker sakta
Jag försöker förklara att detta är det bästa
det bästa för oss men jag menar för mig
jag kanske ska hjälpa henne sen
vi sjunker sakta
Jag håller henne hårt och vägrar att släppa hennes kropp
hon sliter sig loss från mitt grepp och blir lite arg
sen skulle ju jag ha hjälpt henne
vi sjunker sakta
jag släpper henne och pratar aldrig mer med henne
stick då om du inte fattar bättre skit i mig
kanske skulle jag ju ha hjälpt henne
vi sjunker sakta
jag trycker ner henne lite extra i geggan, det kan hon ha
hon fattar ju inte att jag behöver henne
och att hon nog behöver mig
vi sjunker sakta
ensamma i träsket sjunker vi nu med ryggarna mot varandra
allt är hennes fel jag var ju tvungen att klättra
hon skulle ju också ha vunnit en del
vi sjunker sakta
Att andas in gegga är inte trevligt till en början men efter ett tag så rinner skiten av...att dö att sova...