- Hallå! Är du Gud eller?

- Sluta fåna dig nu, Magnus. Hur länge har vi inte hållit på så här?

- Jag vet... Men jag kan inte få in det riktigt.

- Så här då... Du har haft en röst inom dig sedan den dag du föddes. Den rösten har väglett dig genom allt du gjort. Mer än ofta har du valt att inte lyssna på rösten och gått en annan väg.

- Ja, jo, men... Men gudgrejen då?

- Du är din egen gud, Magnus. Förstå hur vacker och bra du är. Din tro på dig själv är det viktiga. Om du tror på Gud och inte på dig själv, tror du verkligen på Gud då? Skit i gudsnacket. Vad spelar det för roll?

- Om jag ber till Gud då?

- Visst gör det! Men öppna ögonen för det liv som ligger framför dig! Livet dukas upp och allt du behöver göra är att välja väg. Väljer du inte väg så spelar det ingen roll hur mycket du ber. Möjligheterna skapas åt dig, men du får fan ta mig välja själv!

- Du låter så arg...

- Arg och arg... För det första pratar du med dig själv! Och för det andra är jag/du så djävla trött på att du försöker vara så jävla god hela tiden. Lev livet som du vill ha det, istället för att allt som oftast gå och vara missnöjd i mjugg. Godheten blir fullkomligt äkta när du lever som du är.

- Hmm... Got the point.

- Försök se livet som dans istället. I varje möte finns möjlighet till dans. Dansa eller gå vidare. Men stå inte still och önska att du kunde dansa. Du kan dansa!

- En snubbelfot och träbening som jag?

- Där är ditt problem! Ser du dig själv som mindre värd eller mindre utvecklingsbar, då blir verkligheten inte mycket bättre. Skulle du möta någon som tycker att du är bra eller som älskar dig, då blir ditt automatiska inre svar - "Det här är väl ändå inte möjligt?". Och vips så har du börjat förskjuta kärleken i ditt liv. Nästa gång... börja dansa innan du tänker så om dig själv. Tankar och ord är skapande. De tar ut riktningen i ditt liv, och lägger möjligheterna vid dina fötter. Du, om någon borde veta detta. Har inte bevisen som du så gärna vill ha radat upp sig de senaste åren?

- Jo... Men jag är så ledsen idag. Det känns som om jag håller på att brista. Jag har en klump i halsen och värk i hjärtat.

- Bra! Gör som varje vettig människa gör. Gråt ut all din gråt, och se vad som händer. Du har nått en punkt där du/jag/din själ bryter igenom alla mönster, det du tror är ditt ego och all skuld du har lagt på dig. Det är dags att flyga nu. Kom hem inom dig själv!

- Sorgen värker, men det känns förunderligt rätt. Det är som om något gryr i mig.

- Min vän... Du är värd kärleken. Släpp in den, den har bankat på din dörr ända sedan den dag du föddes. Förstår du inte att varje hjärtslag i din kropp är kärleken som vill leva inom dig?