Mormor brukade hålla upp sina händer. Små och nariga. Linjerna gick kors och tvärs över händerna som ett ostrukturerat nät. \"Såhär såg vägarna ut i Finland när jag var liten\" sa hon.
Jag tyckte om att ha hennes hand i mitt knä och dra med fingrarna längsmed linjerna samtidigt som jag såg in i hennes ljusblå ögon. Ögonen blev bottenlösa sjöar och hennes krokiga fingrar blev träd när hon började berätta om sin uppväxt utanför Savonlinna på sin sträva finlandssvenska.

***

I skogen finns lingon och soldater. Vi smyger med korgarna. Sätter dem på huvudet ibland som om de vore hjälmar. Miko säger att när han har hjälmen på sig är han osårbar. Ändå dör han.
Vi får aldrig veta varför de slåss. Mamma säger att världen är för stor för att vi ska kunna förstå den. På bordet i pappas arbetsrum står en jordglob. Jag går in dit ibland, ser på den och föröker förstå. Försöker förstå varför Miko dog och varför jag fick leva. Men jordgloben ger inga svar.

Mamma jobbar på fabriken, pappa är på semester. Alla mina vänners pappor är också på semester. Vi brukar säga till varann att de sitter i solstolar på en tropisk ö och dricker lemonad. De skålar och skrattar, på kvällarna spelar de poker. När jag kommer hem från skolan berättar jag för mamma allt som pappa hittar på där på ön. Det gör henne glad och ledsen på samma gång. Det dröjer länge innan jag förstår varför.


Sen är det Sverige. Jag är kanske nio nu. Mamma håller mig hårt i handen hela bussvägen till Åbo. Sen sitter vi i ett litet lastutrymme tillsammans med andra mammor och barn. När vi kliver av båten får mamma en kram av en farbor med skäggstubb. Jag vill inte krama honom, tror det kommer göra ont. Skäggstubben tar med oss i sin bil, det är en röd volvo. Vi bor i ett hus nu som är större än det i Finland. Jag ligger på gräsmattan och läser Kalle Anka. I slutet åker alltid Björnligan fast och farbror Joakim får tillbaka sina pengar.
Jag har fått en cykel av skäggstubben som heter Olof. Jag cyklar ner till kiosken ibland som ägs av en gubbe som är nazist.
\"Mamma, vad är en nazist?\"
\"En nazist är en sån som inte tycker om barn.\"
Och så pratar vi inte mer om det.

Jag har en gul transistorradio också. Jag har den alltid brevid mig på gräsmattan och lär mig alla Povel Ramels och Lill-Babs sånger utantill. När vi åker till Värmland för att hälsa på Olofs föräldrar sjunger jag \"Far jag kan inte få upp min kokosnöt\" hela vägen. Tills Olof stannar bilen och skriker att jag ska hålla tyst.

Mamma vill inte att jag ska berätta om pappa längre. Det är ett avslutat kapitel säger hon. Jag får kritor och papper. När jag ritar krig blir hon ledsen så jag slutar med det och ritar blommor istället. Blommor och sjöar med roddbåtar. Jag tänker att Miko är en blomma nu och att pappa ligger på rygg i båten och fiskar.

En dag på radion får jag höra om ett rymdanfall. Marsianena kommer i flygande tefat, såna som mamma har i glasskåpet. Jag undrar hur marsianerna ser ut. Som kaffekoppar? Nej, som dammsugare kommer jag fram till efter ett tag. De kommer till jorden i sina tefat och alla blir livrädda. Alla utom jag och Beppo som är Olofs hund. Vi vet att dammsugare inte är farliga. När det är som mest spännande kommer plösligt en röst och säger:
\"Ni har lyssnat till Världarnas Krig av Orson Wells i en dramatisering av Sveriges Radio. Hör den spännande fortsättningen imorgon. Samma tid, samma kanal.\"
Jag och Beppo går ut i skogen. Plötsligt börjar Beppo skälla. Jag säger åt honom att sluta men så får jag se vad det är han skäller åt. I gläntan framför har ett tefat landat. Ut ur tefatet kliver marsianerna som verkligen ser ut som jättestora dammsugare. De ställer sig framför mig och Beppo och bugar.
\"Vi kommer i fred, människovarelser.\"
Sen leder de oss in i skeppet. Pappa och Miko sitter där. Miko läser Kalle Anka och pappa läser Aftonbladet.
\"Nämen hej gumman, är du här?\" säger pappa och ser upp från tidningen.
\"Var har ni varit?\" säger jag.
\"Åhh...\" säger pappa och kliar sig i huvudet. \"Du förstår vi bor på Mars numera. Du skulle se vad fint det är där, sjöarna är jättestora och fulla av fisk. Och marsianerna är väldigt trevliga.\"
\"Kan jag inte få följa med?\" säger jag.
\"Tyvärr\" säger pappa. \"Tyvärr så kan du inte det. Inte än. Men en dag ska du få se allt det jag berättar om med egna ögon. Du måste bara ha tålamod.\"
Sen ger han mig en kram och säger att det har blivit dags att lyfta igen. Jag och Beppo går ut ur tefatet. Jag ställer mig på en stubbe och vinkar hej då.

När mamma kommer är hon varm och trött. Hon springer fram till mig och kramar mig, hårt och länge.
\"Var har du varit, gumman? Var har du varit?\"
\"Jag har träffat marsianerna! Och Miko! Och pappa!\"
Mamma ler lite, sen tar hon mig i handen och säger:
\"Det är bra. Kom nu så går vi in och ser på tv.\"