Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Helvetesgapet

Ett liv

Han fattar pennan.
Släpper den igen.
Blundar hårt, försöker släppa det förakt han känner emot sig själv.
Andas tre djupa andetag, samlar sig och öppnar boken med vita blad och hårda pärmar.

En föddes, en dog.
Han föddes, hon dog.
Och fadern visste inte om tårarna på hans kinder var av sorg eller glädje.
De sa att en pojke behövde en mor.
Att han borde lämnas in på barnhem.
Men fadern släppte aldrig greppet.
De bodde i en våning i staden.
När fadern var och arbetade, tog hembiträdet hand om honom. Hon hade brunt hår som var fäst i en stram knut i nacken och hette Rosa.
Hon tog livet av sig med gasspisen.
När fadern kom hem låg hon i kökssoffan under täcket med det bruna håret utslaget på kudden.
En dog, men han levde.
Sju år gammal började han skolan.
Räknade, läste, skrev.
Men sedan hände något och han och fadern flyttade ut på landet.
Han fick hjälpa till på gården istället.
På söndagarna fiskade de och faderns hand låg kring hans axel.
En dag var han sjuk och låg till sängs, fadern var ute i skogen, fällde träd.
Han låg i sängen, väntade, väntade, väntade, somnade i feberyrorna.
När han vaknade igen var det ljust ute.
Knack på dörren

Svart

Trettio år gammal och utbildad läkare, han lyckades, han kunde.
Och så en dag var hon vid hans sida och när hon skrattade så skrattade han.
Och de fick en son och en dotter.
Och varje söndag tog han med dem ut och fiskade.
Armarna runt deras späda axlar.

En dag var hon plötsligt sjuk och fast att han var läkare kunde han inget göra.
Den dagen:
En föddes, en dog.
Hon dog, hon föddes.
Kvinnan i hans famn.
Barnet i dotterns famn.
Tårar av glädje eller sorg på hans 60-åriga kinder.
Han visste inte.





En dag

Släpper pennan.
Andas djupt.
Denna berättelse som han har lovat att hon ska få den dag hon fyller femton.
Han klarar inte att berätta vidare.
Hans händer vägrar lyda, hjärnan vill inte formulera den sanning som så länge vilat i hans mun.
Det går inte, han kan inte.

Fem minuter senare borstar han, nej den, det långa blonda håret.
Ler mot den i spegeln.
Den som är hon, men som är han, ler tillbaka från buren av glas.
Den tittar på armbanduret. Klockan är bara kvart över tio, hans berättelse, bekännelsen behöver inte skrivas klart förrän ikväll.
Den byter om igen, blir han.
Han sätter på sig sin beiga rock. Lyfter luren, det är söndag.
Det var tre veckor sedan sist tänker han när tre signaler gått fram.
På den femte svarar hon.
De möts där de brukar mötas, vid busshållplatsen utanför hans gråa betongvåningshus.
Den varmaste kramen.
Och leendena mellan dem gör verkligheten till något större.
Till en början pratar hon mycket, och han svarar lite.
Men när de kommit till stället där trottoar övergår till grus, betong till trä och människor till fåglar tystnar de.
Efter en kilometer skog, en glänta, en brygga.
Armen kring hennes axlar.
Vatten framför deras fötter.

Kväll senare.
Och han är hemma igen.
Ensamhet, är det värsta han vet.
Nej.
Ensamheten som han inte själv väljer. Ensamheten med självföraktet, hatet, rädslan som snurrar runt i bröstet, i huvudet, det är det värsta han vet.
De dagar när han inte ens vet om han är en han eller en hon eller en den.
En äcklig massa utan identitet,
En som inte vågar visa vem den är.
Dessa kvällar då han inser att han måste låta denna förorenade flod forsa ut ur hans mun.
Dessa kvällar då han lovar att han ska visa, berätta, för alla, för henne, på hennes femtonde födelsedag.
Och tiden rör sig hela tiden framåt, och här är han nu, står och tittar ner i en avgrund som han måste ta sig över.

Han fattar pennan.
Släpper den igen.
Blundar hårt, försöker släppa det förakt han känner emot sig själv.
Andas tre djupa andetag, samlar sig och öppnar åter boken med vita blad och hårda pärmar.
Han präntar ord på papper, svettbrytningarna i pannan, men han gör det.
Orden lyser mot honom, höjer sig från pappret, dansar runt i rummet.
Hejdar impulsen att riva sönder papperna.
Han går och lägger sig.








En timme

Och solen sticker honom i ögonen. Ljuspunkter syns även fast han blundar hårt.
Alltför mycket i hans huvud, persiennerna drogs inte ner igår.
Men igår var igår och idag är en ny dag.
Och ändå så nervös.
Klockan är halv tio och han har nästan bråttom.
Klär på sig finaste sidenklänningen, borstar långa blonda lockar, läppstiftet på efter att ha druckit två koppar kaffe.
Och så bussen, lägger fram en tia.
En krona tillbaka.
tacktack
Och fan vad nervös
han
hon
den
är.

Ser sig själv framför avgrunden igen, han är på väg att hoppa nu. Ser det liv han vill leva på andra sidan, ser dem på andra sidan, de kan putta ner honom i avgrunden.
Men om han inte hoppar, kommer han att falla av sig själv.
Det är ens skyldighet att välja det liv man vill leva om man kan.

Klockan är halv elva.
Villaområdet.
Lyckans väg 24.
En, två, tre trappsteg.
Handen som darrar när den rör vid ringklockan.
Pling-plong.
Nu har han gjort det.
Fan.
Han har gjort det.







En minut

”Kom in” ropar någon inifrån.
Vänner till familjen och släkten.
Hans allt.
Och han trycker ner handtaget.
Snubblar nästan över tröskeln i de högklackade skorna.
Hänger av sig jackan och det är tio steg till vardagsrummet.
Men någon kommer, hans dotterdotter kommer, och hon ser honom, hejdar sig för en sekund, men hon ler.
Hon ler.
Och tar hans hand.
Tio steg som blir så mycket lättare att gå med henne bredvid.
Hon öppnar dörren till vardagsrummet.
Att stirra, det är människan bra på.
Och så tystnaden.
Tystnad som skär in i öronen.
Tills någon bryter den.
”Det här är min morfar,
och han är bäst i världen”.
































(Och hon säger så mycket mer med denna mening än just de ord hon säger. Hon säger att det är dags att släppa fördomar. Att gå vidare, att låta alla vara människor istället för delar av olika fack. Hon säger att det är dags att släppa alla konventioner, att göra just de man känner för i varje andetag av sitt liv. Att släppa våra roller, för stannar vi i dem alltför länge, kommer vi bli ett med dem.
Hon ber dig att vara modig,
Och hon säger till dig att hoppa över din avgrund.)




Prosa (Novell) av Katariiina
Läst 519 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2007-05-15 22:07



Bookmark and Share


    gnupung
Jag ÄLSKAR denna, Katarina. Helt fantastisk! Och du har så rätt - man måste försöka hoppa över sina avgrund innan man faller dit utan att ens ha vågat försöka.
Du är så duktig :)
2007-05-15
  > Nästa text
< Föregående

Katariiina
Katariiina