jag skrev en text om dig
på en servett
i en park här i lund idag
men jag vågar nog inte
visa den för dig
och jag skrev
om taket vi stod på
när vi såg stadens ljus
spilla ner mörkret
och tränga fram till oss
och det blåste
då jag skulle
säga något till dig
men det fastnade i dina ögon
rann över din kind
din mascara, kanske

och jag skrev, förklarade
varför du gör mig
så nervös
och jag skrev så vackert
jag bara kunde
skrev att jag
faktiskt vill ha dig
något förbannat mycket
men det fastnade
någonstans mellan
hjärtat och pennan

och jag rökte upp min cigarett
satt ensam
tänkte på dig & mig
och jag skrev
att jag aldrig kommer
att skriva en enda rad
om dig
eftersom du är den enda
som lyckats läsa
mina ord

och jag drömde
om min mamma inatt igen
drömde om mina syskon
och alla bara
mår dåligt i mina drömmar
alla bara
tittar på mig i mina drömmar
och alla bara
sträcker sig efter mig
tills jag vaknar

och jag brygger mitt kaffe
knäpper min skjorta
så omsorgsfullt
och betraktar spegeln
misstänksamt
ser mina konturer
suddas ut
och försöker
att spela med
agera fläckfritt

och jag har hört
att alla människor dör ensamma
men vi lever mitt ibland
de som rör vid oss
och kysser dem
vi tror kan
betyda något för oss
och jag ser folket gå förbi
stolta eller
sönderbrutna
och jag ser fågelns vingslag
i nyfödda barns blickar
ser nakna ensamma människor
som låtsas att det regnar
som om det inte
gjorde det redan

och önskar just nu
att jag en dag
blir en röst
att lyssna på
blir en dikt att läsas
och kanske förstås,
precis som du