mitt hjärta dunkar i takt
med musiken.



det slår i alla fall fortfarande.



jag ligger på golvet
bland skärvor som
punkterat min hud.
blod blandas med
smutsig olja. men
det känns naturligt.
som förväntat att
jag ska ligga döende
på ett iskallt betong
golv med dunkade
musik och ett smutigt
linne som nog en
gång har varit vitt.



ni reagerar knappt när jag skrattar åt era
tårar, ja, för jag ser igenom era drama lektioner.

och ert nästan
spelbara
\"hon var en
så duktig flicka. \"


tänka sig att ingen märker att jag fortfarande andas,

men för ett snart kommande

inte längre orka lyssna på den dunkade musiken,
inte längre orka höra smöriga komentarer om någon
helt annan människa som tydligen ska vara jag.


men som den uppmärksamhets
krävaren jag är, reser jag mig
och börjar dansa ballet trots
min egentliga brist på ork.
och trots att jag slutligen står
jag skriker så att glasen spricker
och det ekar genom det tomma
rummet, så står ni fortfarande och
pratar om vad jag faktiskt sa
den gången som ingen egentligen minns.


jag har slutat skratta nu,
säger jag nästan desperat
för att befria rummet från
lögnerna som befinner sig.
med gråten i halsen, och tårar
som lirkar sig fram till ögat
lägger jag mig ner igen.

kanske för att tillfredsställa,
inte göra något stort av det.

och kanske,
kanske så märker dem mitt namn på gravstenen senare.