och jag räknar stjärnor,
men vid tre tusen utan
sömn ger jag upp.
inser att inga stjärnor
i världen kan ta bort
min tomhet.
för inget universum
kan fylla den plats
du lämnat kvar.
och trots att kärleken
inte längre andas.
lever dess existens
kvar i mitt bröst.
och svårast är natten,
då kylan infinner sig,
och utrymmet till tankar
passar på att mala.
men lite lättare blir
det, när solens strålar
påminner mig om
dagens pliktskyldiga
lycka, till nytt hopp,
om ny kärlek.