Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
ibland känns allting så starkt och en massa ord kommer ut ur mig och sedan, sedan blir jag förvirrad.


hand i han i mig

skrämda kanske oroliga röster inom mig
livrädd
är ännu den lilla flickan, har flätor
är jag du någon vi dig han hon katarina är jag
hör sexton år flyga förbi och fåglarna
hand i hand i mig
ropar mig hes, dansar oss fina
lyfter oss upp i träden
vi är stora
och inte när eller så eller kanske
bara här
de ropar, hör du?
sexton år har gett det här
jag står på våra skor
men jag om jag så vi?
jag ropar




Fri vers av Katariiina
Läst 393 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2007-05-16 23:09



Bookmark and Share


    gnupung
Helt underbart, Katarina! Jag gillar att orden bara exploderar i dikten och man måste läsa varje ord och varje bokstav noggrant för att inte tappa tråden. Det gör dikten med intensiv. Jättebra! :)
2007-05-20
  > Nästa text
< Föregående

Katariiina
Katariiina