Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
----


Mossgröna väggar.

Hon såg vettskrämt på mannen som gick in igenom dörren till hennes fängelsehåla. Hennes fängelsehåla var ett rum utan fönster och med en trädörr. Som bara gick att låsas utifrån. Väggarna inne i hennes fängelsehåla var mörkgröna, som mossa ungefär. Det fanns knappt några möbler där inne, en stor säng i mitten av rummet med vita lakan, en liten vit byrå i ena hörnet med en ännu mindre röd lampa på som gav rummet ett underligt ljus. Bredvid dörren så stod det en liten garderob med hennes få kläder och smycken i. Sen så fanns det inga fler möbler där inne.
Mannen i dörren räckte fram en flaska med vatten och ett litet vitt piller till henne. Istället för att ta emot det så satt hon helt blixt stilla, tills han tog några steg in i det lilla rummet och lade sakerna bredvid lampan. Han vände sig om och gick till dörren, halvvägs ut så vände han sig om mot henne.
”Tjugo minuter.” han sa orden svagt, men ändå vasst. Han stirrade på henne en kort sekund innan han gick ut helt och låste dörren efter sig.
Hon lade sig raklång på sängen och såg på flaskan på bordet. Samma sak var eviga dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Hon visste att det inte lönade sig med att göra motstånd, så hon gick fram till bordet, grabbade tag i flaskan, och skruvade upp korken med ett vant handlag. Hon tog först en klunk av det ljumna vattnet innan hon la det lilla vita pillret långt in på tungan. Vattnet i flaskan rann ner igenom hennes mun, drog med sig pillret och svepte sedan ner i hennes torra strupe.
Efter några minuter så kände hon hur allting började gunga, hennes fötter stod inte still och hon kunde inte fästa ögonen på någonting. Hon backade ett steg och sängen fällde hennes kropp så att den ramlade raklång ner i sängen. Minuterna tickade förbi men hon hade inte längre makten över sina armar och ben. Hennes ögon for fram och tillbaka över tapeterna utan att fästas på någonting. Hennes lungor arbetade långsammare och långsammare i takt med att ögonen for snabbare och snabbare. Hennes puls saktades långsamt ner och ögonlocken började sluta sig och fördunkla hennes syn. Hennes kropp protesterade men det lilla vita pillret tog makten över henne och sakta föll hon ner i sömn.
Hennes ögon rörde oroligt på sig under ögonlocken. En liten ryckning i det ena ögonlocket och ögat öppnades hon såg sig om i rummet. Hon var fortfarande kvar i samma rum med de mossgröna tapeterna och den röda lampan. Ingenting hade förändrats där inne, förutom att någon hade tagit ut flaskan som hade innehållit vattnet och ersatt den med ett vitt kuvert. Hon visste redan vad det skulle innehålla, så hon brydde sig inte så mycket om det. Hon öppnade sitt andra öga och såg rätt upp i taket. Det före detta vita taket med 29 sprickor i, hon hade räknat dom många gånger. Hon kände hur hon svettades och märkte att någon hade lagt ett täcke över henne, i samma mossgröna färg som tapeterna.
Hon satte sig långsamt upp, fortfarande trött och omtumlad av resan som hon hade fått. Hon ruskade på huvudet och drog av sig täcket. Kölden slog mot hennes ben, det fanns inga element eller andra värmekällor där inne, och det var ett litet, litet hål uppe i det norra hörnet som drog in kalluft. Hennes första impuls var att krypa ner under täcket och värma sig, men hennes hjärna tvingade kroppen att gå upp och ta tag i det vita kuvertet. Det kändes tunt mellan hennes skrovliga fingrar. Kuvertet var inte hopklistrat eller tejpat, så hon lyfte bara på den lilla fliken och såg på innehållet. En tjuga och ett till litet vitt piller, fast denna gång inte likadant som det som hon tog tidigare. Hon stängde igen kuvertet igen och la det bland de andra exakt likadana kuverten i hennes garderob. Fast hon tog ut pillret innan hon stängde lådan. Sådana här piller var inte lika starka, och hon kunde svälja dem utan vatten.
Hon placerade sin kropp i liggandes ställning på sängen innan hon svalde pillret. Hon lade det långt in på tungan som vanligt, och svalde sedan. Vad skulle hon göra nu? Allting var som vanligt, pillret hade börjat dämpa smärtorna från de nya blåmärkena på armarna. Tapeterna såg fortfarande likadana som alla andra dagar, lampan sken fortfarande lika starkt som vanligt. Hon slöt sina ögon och väntade, väntade på att tiden skulle gå.
Hon vaknade av att någon skramlade med låset på hennes dörr. Hon satte sig upp och väntade på att handtaget skulle tryckas ner och samma vanliga man skulle kliva in till henne och ge henne ett likadant vitt litet piller som vanligt. Placera det och en flaska vatten bredvid lampan och sedan ge sig av.
Långsamt så gled dörren upp och hon kunde skymta den ödsliga korridoren utanför. Mannen stängde dörren bakom sig och fäste blicken på henne, helt enligt reglerna. Han räckte flaskan och pillret mot henne, och precis som alla andra dagar, veckor, månader, år, så satt hon kvar fastfrusen på sängen. I början när hon kom dit så hade hon faktiskt tagit emot det själv, hon hade rört på sig mycket mer, protesterat mer, varit mer uppkäftig. Men inte nu längre, hon hade lärt sig sin läxa väl och om hon skulle glömma av sig så kunde alltid ärren påminna henne. Ärr som inte var självförvållade.
Han tog lika många steg som alltid fram till bordet med lampan. Han lade ner pillret och ett av hans silver armband klirrade till när det träffade bordet. Flaskan stod snart bredvid pillret och han såg på henne, som vanligt.
”Tjugo minuter.” han vände sig om, gick ut igenom dörren, stänge den noga efter sig och skramlade sedan till med låset utanför.
Hon var inte på humör för att vänta idag, så hon reste sig upp så fort som fotstegen hade avlägsnat sig helt. Hon tog tag i flaskan, skruvade av korken och luktade på innehållet, sprit, antagligen en blandning av många olika alkoholrika drycker. Hon kände doften av vanligt Vodka, en av de spriter som hon hade hamnat i kontakt med innan hon blev fängslad.
Pillret kändes så lätt i hennes hand, lättare än en fjäder. Hon struntade att ta en klunk av flaskan innan denna här gången, det skulle bara få hennes kropp att protestera mer än vad den redan gjorde. Istället så placerade hon vant det vita pillret på tungan började dricka av den vidriga vätskan. Men hon visste, av erfarenhet, att ju mer som gick ner, desto bättre skulle det bli. För att om hon inte skulle däcka av pillret, så var chansen ganska stor att hon skulle göra det av spriten.
Rummet började genast vackla, väggarna var inte längre raka och den vanliga mossgröna tapeten var inte längre grön. Det sista av hennes medvetande tvingade henne till sängen så att hon inte skulle slå sitt huvud i bordet. Sekunderna efter att hon landade i sängen så kopplade hjärnan bort allt medvetande och hon föll i djup sömn, om det nu kan kallas för det.
Hennes huvud dunkade något fruktansvärt när hon åter började få tillbaka medvetandet. Smärtan i armarna var inte heller så behaglig. Hon låg raklång på sängen i flera minuter innan hon började få kontakt med sina muskler igen. Efter en lång stund så vände hon sig om så att hon låg på rygg, hennes huvud dunkade något fruktansvärt. Men av ren vana så satte hon sig upp i sängen och lutade huvudet i händerna. När huvudvärken hade börjat tona ner sig, efter ett antal timmar, så reste hon sig upp och gick fram till bordet och kuvertet.
Hon staplade baklänges när hon hade lyft på den vita fliken. Den vanliga tjugolappen låg där, likaså det smärtstillande pillret (som antagligen inte skulle hjälpa så mycket mot huvudvärken) men det var även något annat i kuvertet. Ett litet brev hade någon smusslat in i det. När den värsta chocken hade lagt sig så fipplade hon upp det hopvikta pappret och började läsa.
”Var inte rädd längre” hennes röst lät främmande och skrovligt när hon läste brevet för sig själv.
”Vi kommer och räddar dig, snart, väldigt snart.” orden rullade tyst ut ur henens mun och tårarna föll skata ner på pappret och smetade ut bläcket som det var skrivet med. Hon strök fingrarna över de knotiga små bokstäverna på bladet. Men efter någon sekund så reagerade hennes hjärna. Tänk om någon av vaktarna såg brevet? Hon lade snabbt tillbaka brevet och tjugolappen, som hon ändå antagligen skulle använda, i kuvertet och stoppade ner det bredvid alla de andra vita kuverten. Men som vanligt så svalde hon det smärtstillande pillret innan hon stängde lådan helt. Hon satte sig ner på sängen, fortfarande halvt i chock och mäktigt förvirrad. Sakta så lade hon sig ner, drog upp knäna till hakan och somnade.
Hon spärrade upp ögonen av det plötsliga ljudet. Hon var säker på att hon hade hört en duns. Där var det igen. Ljudet kom utifrån korridoren. Hon satte sig försiktigt upp. Främmande höga röster hördes där utifrån. Yttligare en smäll hördes, denna gången lite närmare. Duns efter duns hördes, och de kom alltid närmare och närmare. När dunsandet och de främmande rösterna började komma inom hennes hörhåll så spände hon sina öron till max för att höra vad de sa.
”Hon är inte här heller!” en man hördes ropa. Ett kort mutter hördes från en mindre folkskara som svar.
”Varför har dom satt lås på alla dörrarna?” en annan person, även denna man, klagade.
”Jag är säker på att det är här någonstans.” yttligare en man sa det. Hon kunde även höra ett svag krasch efter några dunsa nu, det lät som om de höll på att slå upp alla dörrarna.
Hon var halvvägs upp ur sin säng när dunsarna och männen kom till hennes dörr.
”Jag hoppas att det är denna dörren.” samma man som innan hördes in igenom dörren. Ett krasch hördes och sedan ett klirande ljud som från en kedja hördes innan dörren flög upp.
Mannen var nästan på väg ut igen när han fick syn på henne.
”HON ÄR HÄR!” männen började strömma in igenom hennes dörr och mot henne. Alla männen var klädda i blåa uniformer, poliser såg hon.
Allting gick väldigt fort sedan, en ambulansman skyndade fram till henne där hon satt halv uppe ur sängen och svepte en orange filt omkring henne. Fyra starka armar slöt sig om hennes kropp. Det var första gången som hon kom att tänka på hur mager hon hade blivit, hennes armar var mycket, mycket smalare och spinkigare än männens, hennes ben hade knappt varken muskler eller fett på sig och hennes höftben stack ut ganska kraftigt.
Männen som höll i henne reste hennes kropp försiktigt upp ur sängen och ledde henne sedan ut ur det lilla summet och ut i korridoren. Hon hade inga minnen av korridoren sedan innan, antagligen hade hon varit nersövd när hon först fördes till rummet, vilket kändes som en evighet sedan. Den första tanken som slog henne när hon leddes igenom korridoren var ’Vad vackert ljus är’.
Efter en bra stund så såg hon en stor massiv (insparkad) järndörr framför sig. De fyra armarna höll fortfarande ett stadigt grepp om henne när de ledde henne ut igenom den. Regnet föll ner från hennes armar och hennes hår. Regnet, hon hade totalt glömt bort hur mjukt regn kändes mot naken hud, hur underbart asfalt luktade när den hade blivit träffade av vattnets små droppar.
Snart så kände hon hur huvudvärken började smyga henne till minnes igen, den kröp upp längs bakhuvudet för att sedan ta över hela hennes huvud. Hon började vackla och armarna slöt sig hårdare runt henne för att hålla henen upprätt. Huvudvärken började påverka hennes syn och allting blev dimmigt framför henne. Konturerna från polisfordonen och ambulanserna började flyta ihop och allt blev blått och rött och komponerades av ett starkt tjutande från sirenerna.
Hon kände det mjuka lena lakanet från ambulansens bår mot sin hud. Hon hade fått en mask på ansiktet som hon skulle andas i och läkarna hade stuckit en nål igenom hennes högra armveck så att droppet kunde stärka henne. En kall hand kändes mot henens panna och hon märkte att en ambulansman höll i henne.
”Stäng dörrarna och åk fort!” han såg oroligt på en annan av ambulansmännen som stod vid dörrarna bak på bilen.
Hon såg ut igenom dörrarna innan dom stängdes och såg, till sin förvåning, tre män som stod gripna vid tre olika polisbilar. Det var bara en av männen som hon kände igen. Han som alltid gav henne vattnet och de små vita pillerna.
”Hon tappar puls!” männen runt henne såg oroliga ut. Hon kände hur bilen tog en kurva i hög fart. Hon såg upp i ambulans taket och slöt sina ögon. Ett svagt leende spred sig över hennes läppar.
”Frihet” orden hördes svagt och männen såg på henne.
Hon slöt sina ögon.
Och sömnen slöt sina armar runt hennes magra kropp för sista gången.




Prosa (Novell) av Vinterdiamant
Läst 502 gånger
Publicerad 2007-05-18 00:13



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Vinterdiamant

Mina favoriter
nathalie