När sommarnätters tid, sakta runnit ut
När fälten inte längre blommar av blåklint och violer,
När regnets klara droppar, inte är dem samma som förut
När världen inte längre är en saga, spelad av tusen mans fioler

Då marken som vi går på, själv går på lånad tid
och himlen ovanför oss bränns upp så världen faller ner
Då hela universum bränner våra sköra ögon vid
Och kaptenen på det förlistna skeppet följer till havets djup med
För hans härdade vildhjärtade havssjäl inte klarar mer,

Har vi då försummat våra tankar, och räknat vår sista timma
Har vi då slutat lyssna på presidenters tal om krig som de vunnit, men inte känt
Har vi seglat över viddar, genom ändlös dimma
För att börja där vi startade, och hela jordens tid vänt.

När inga svalor längre svävar över fälten som en gång grodde
när marken inte längre täcks av mossa, utan utav sav
och när skogen står i brand där de vackraste djur en gång bodde
Då har vi givit solen tårar av det vi en gång kallade hav.