Det finns en liten regel
det är ingen hemlighet
att skydda den man älskar
är enkel självklarhet.

Man låter blicken smeka
kinden på sin vän
och viskar ömt i örat
åter och igen.

Men plötsligt kommer stunden
när glömskan sänker sig
den tränger undan regeln
som ömhet råder dig.

Du låter ilskan tala
den sliter upp mitt bröst
Jag finner ingen trygghet
bara fruktan för din röst.

Ej värre öde finns
än att hånas av den man
sitt hjärta man har givit
för att se tiden an.

När trycket börjar släppa
och blicken din blir klar
när själen åter inser
den lycka som den har.

Då tvekar du och skyr
ett litet ömsint ord
Det finns i alla språken
runt om på vår jord.

Så säg mig detta nu
ty jag finner ej ett skäl
att undvika det lilla
som gör så mycket väl.

Varför måste hjärtat drunkna
i djup och bitter gråt
Innan dina läppar
formas kring förlåt?