Du är en labyrint
med massor av ingångar men
bara en väg ut.






Och jag vet ju att det är ut jag måste men ändå
vill jag stanna kvar en stund till vill
utforska dina hemliga kammare vill
dansa med dina spöken och
göra allt det där som jag inte kan tänka på nu men som jag vet
kommer äta upp mig om några timmar när jag
drar täcket över mig och låter bilderna strömma.






Du rör i drinken nu sådär
nonchalant som du
rör vid mig nu och du
lyfter ett finger och säger:
Ingenting.






Jag fick en gång ett vykort från Kreta som var stämplat i Stockholm.
På baksidan stod det: ”Wish you were here.”
Jag vet inte om du menade Kreta eller mig jag vet bara att
det betydde så mycket mer än om du verkligen hade skickat det därifrån.

Då hade du varit oåtkomlig nu var vi mer
på samma nivå.






Ovanstående har förstås inte hänt men jag vill
så gärna berätta det för dig jag vill
kunna ljuga för dig på
ett ärligt sätt.

Men jag ljuger istället för mig själv när jag
säger att det är lugnt.
”Det är lugnt” säger jag fastän
ögonen vägrar att hitta någon fast punkt fastän
hjärtat vägrar att sluta banka så förtvivlat fastän
du är lika långt bort som Kreta och fastän
jag är hälften tjur hälften människa men
helt och hållet vilse.






Du är en labyrint
med massor av ingångar men
bara en väg ut.

Och jag vet ju att det är ut jag måste och
jag hoppas bara att
Jag tar mig igenom dig
levande.