Jag är jag, så är det bara
jag skiter i vad du tycker om mig
vad du säger om mig
vad du tänker om mig
jag vet att det ändå bara är tankar som svider, ord som svider och fräter upp min hud i flisor.
Blodet rinner ner för mina kinder som tårar efter dina slag.
Jag gråter mig till sömns varje natt, varje vecka, varje månad.
Dina ord mot mig sticks och hugger.
Ett hugg i magen, två i benet.
Blodet börjar rinna igen och läker inte.
Inte på flera månader.
Såren bara går upp igen, spricker och börjar gråta.
Förstår du inte hur dåligt jag mår?
Förstår du inte att jag vill att du ska sluta?
Varför vill du inte förstå?
Du har skadat mig tillräckligt redan.
Det räcker med blod, med tårar, med sorg.
Jag vill inte gråta mer.
Jag struntar i om det blöder, men jag vill inte gråta mer.
Inte gråta mer, inte inatt.
Du kan slå mig, hugga mig, bränna mig till kol.
Men varför gör du inte det då?
Varför gör du inte det i stället för att håna mig, det som är tusen gånger värre.
Varför tänker du inte med insidan?
Din utsida är som ett bräckligt skal, går inte sönder, spricker inte.
Okrossbart.
Jag är bara en seg mandelmassa.
Ett mobbobjekt.
mobbad.
Du har bara utnyttjat mig utan att låta mig gå.
Så låt mig vara!
Låt mig vara.